Vi är alla sjuka

Tänk dig en värld där alla delas in i sjuka eller friska människor. Varför eller hur spelar ingen roll, men är du frisk har du rätten att göra precis vad du vill, medan du i princip avrättas om du är sjuk. Varför? För att friska människor, och bara friska, kan använda sitt förnuft. De som inte är sjuka kan helt enkelt inte göra det, och eftersom de inte bidrar till samhället är det ju onödigt att de lever, eller hur?

Ungefär så här lät resonemanget på en filosofitimme, när det vi diskuterade var Kants kategoriska imperativ i praktiken. För de som inte känner till det kategoriska imperativet lyder det så här: Handla som om maximen för din handling genom din vilja skulle kunna bli allmän naturlag. Ganska enkelt att förstå, och fullständigt omöjligt att tillämpa i praktiken, som något annat än en personlig livsfilosofi. Trots att jag tycker att diskussionen spårade ur lite redan vid "men det fungerar inte eftersom alla inte har ett förnuft" blev jag riktigt besviken när en av mina klasskamrater formulerade det som att "det fungerar inte eftersom vissa människor har sjuka hjärnor". Vad är en sjuk hjärna? Vem har makten att bestämma vilken hjärna som är sjuk? Är det faktiskt så att vissa hjärnor har något fel från början, eller handlar allt om vad man gör till problem? Betyder "sjukdom" att förnuftet på något sätt skulle vara försvunnet?

Motsatsparet sjuk-frisk faktiskt också bara är en mänsklig konstruktion och därför förmodligen är lika ofullständig som det kategoriska imperativet. I dagens samhälle klassificeras personer med nedsatt förmåga till empati som sjuka. Är det inte tvärt om de som tänker mest rationellt av alla, och därför borde kunna använda sitt förnuft på ett bra sätt? Alla som inte anses vara "normala" blir automatiskt sjuka. Det finns få saker jag ogillar så starkt som att sätta in människor i fack som normal och onormal, frisk eller sjuk, så länge det inte gäller något så konkret som till exempel magsjuka. Jag är ingen neuropsykolog, så jag ska vara lite försiktigt med att uttala mig om saken, men jag antar också att många sorters psykisk obalans ändrar med tiden. Varför skulle det inte gå att ha någon sorts motsvarighet till magsjuka i sin hjärna? Ett allvarligt, men snabbt övergående, tillstånd av irrationalitet och avvikande beteende.

Om man dessutom ska låta bara de friska vara en del av samhället måste man ju utesluta alla barn, alla som sörjer, alla förälskade, alla stressade... Listan på personer med nedsatt hjärnkapacitet kan ju faktiskt göras hur lång som helst. Kvar kommer bara de rationellaste av de rationella bli, och det är väl just de som brukar kallas personer med nedsatt förmåga till empati. Vad händer då? De är ju också sjuka, och ska inte få vara med. Bra jobbat, samhället.

Slutligen, läs det här.

Åtminstone jag undviker in i det sista att kalla någon för sjuk. Om jag själv tar illa upp när någon delar in folk i sjuka och friska vill jag inte ens veta hur det känns för någon med en diagnos som säger att den är psykiskt sjuk.

Marie undrade vad jag höll på att skriva, men formulerade det som "vad idealiserar du?". Jag idealiserar sjukdom. Det gör jag faktiskt, i bemärkelsen sjukdom som det icke-normala sättet att tänka. Världen skulle vara en mycket, mycket sämre plats om alla vore "friska".