Konst

Jag hade en konstlektion idag. Läraren inledde den med att berätta hur mycket hon tycker om att titta på saker. Att hon älskar att titta på alkoholister i spårvagnen  på väg bort från Berghäll, att hon skulle kunna sitta hela dagen på café för att titta på flickorna med sönderblonderat hår och lila läppstift, att det finns få saker som är lika sorgliga att alla undviker att titta på varandra i simhallens duschar. Hon sa att vi skulle gå till olika rum i små grupper, pojkar och flickor skilt, klä av oss, titta och rita. Jag tycker det var en väldigt bra uppgift och beundrar henne för att hon vågade ge oss den, och förvänta sig att vi faktiskt också genomför den. Ingen annan tyckte om den, ingen annan förstod ens varför vi gjorde det, och de flesta vägrade blankt att klä av sig ens sina strumpor. Jag fick vara modell för alla i rummet vi satt och ritade i, på samma gång som jag själv måste producera en bild. Resultatet blev en mer påklädd version av det här, jag ritade klart efter att skolan hade slutat och det inte längre fanns någon som blev besvärad av att jag tog av mig min bh.

Det blev ett självporträtt med kol och känslor istället för den exakta anatomiska studien gjord med blyertspenna och suddgummi vi skulle göra. Men om jag vill ha en exakt anatomisk bild kan jag ju faktiskt göra det med en metod som är mer exakt och verklighetstrogen än penna och gummi. Vill jag ha en bild av min övre kropp kan jag titta själv, jag kan be någon ta ett foto, räkna ut vad ekvationen för kurvan blir eller bara ta ett måttband och mäta. Då behöver jag inte plocka upp den där pennan och pappret, sätta mig framför en spegel och rita av. Konsten visar en annan sida av sanningen, för jag tror absolut inte att den där bilden är något annat än jag. Nej, den är inte anatomiskt korrekt och nej, den återger inte ljuset så som det var i rummet där jag ritade och nej, mina bröst ser knappast ens ut så där, men det var inte heller poängen. Poängen är att den säger något, att den visar vad jag känner, åtminstone för mig. Konstens uppgift är att säga det som inte går att säga på andra sätt, vid sidan om att provocera och göra det omöjliga möjligt. Så är det upp till den som tittar att bestämma vad den ser. I min bild ser jag stress, kaos, ilska och många andra ganska otrevliga känslor, känslor som bottnade i att ingen annan vågade visa ens en liten del av sin kropp. Jag vet att åtminstone en av mina klasskompisar bara såg bröst när han kom och undrade vad jag höll på med. Konst är inget alla behöver förstå, jag tror att det räcker med att konstnären bakom konstverket vet vad hon eller han ville säga. Då är allt okej. Resten är öppet för tolkning. Då kan det bli så mycket mer än vad konstnären avsåg från början, och det är det som är den fantastiska.

Vad vill jag då? Rita nakenmodeller, tala genom konsten och på något sätt få alla att sluta tycka att det är så oerhört jobbigt att ta av sig kläderna.