Vi har gjort vår filosofilärare lycklig med den här dialogen. Hoppas den också gör dig lycklig.
Det här är en dialog mellan Juni och Platon. Dialogen utspelar sig i en lekpark i södra Finland, i slutet av sommarlovet 2015. Juni är en sexåring som vill använda lite för många mycket för svåra ord hon har snappat upp från olika ställen, medan Platon är en filosof från antikens Grekland.
Juni: Platon? Jag hörde på tv att dom talar jättemycket om samhället. Han är överallt! I alla nyheter! Och alla talar helatiden om honom! Vem är det egentligen som är samhället?
Platon: Ser du dalmatinen där borta? Du vet att det är en hund eftersom den har fyra ben, nos och svans. Den är lika mycket hund som dess släkting chihuauan, trots att de ser så olika ut. Du vet ändå att båda är hundar, eftersom du är född med ett medvetande om den ideala formen en hund borde ha. Idealformen behöver inte vara materiell, konkret, synlig, ytlig, men du måste känna igen det som sin ideal. Du kan inte heller se samhället, men du kan föreställa dig dess ideala, riktiga form.
Juni: Men jag tycker mera om katter. Jag har en mjukiskatt som heter Sam. Nästan som i samhälle. Jag vet att samhället är en han, men jag vet inte riktigt, vad betyder hället?
Platon (suckar): Tänk på samhället som en människa med ett huvud, ett bröst och en mage. En helt vanlig människa, alltså…
Juni: Inga ben? Man kan ju inte vara en människa om man inte har några ben! Samhället måste ju stå stadigt med båda fötterna på marken! Annars faller han, och då går det väl inte så bra… Då kanske man bryter armen. Se, jag har brutit armen. Det gjorde jätteont, men jag fick ett gips och det är supertufft. Kan samhället bryta armen? Vad händer då?
Platon: Ssch, låt mig tala till slut. I huvudet finns tankarna, det förstår du väl? Samhällets huvud är de som styr, filosofkungarna som alltid vill folkets bästa. De får inte gynnas av sin position, alltså är huvudet inte egentligen alls bättre än resten av kroppen, det råkar bara vara huvudet som styr.
Juni: Men jag brukar inte tänka så mycket. Jag tycker benen är viktigare. Utan dem kan man inte springa iväg, man kan inte springa bort från mamma när hon vill att jag ska hjälpa till att plocka ut disken ur diskmaskinen.
Platon: Huvudets uppgift är att tänka, eftersom det är vad den kan bäst, precis som benens uppgift är att springa. Alla bör enbart hålla på med vad de kan bäst. Har du någonsin försökt springa med ditt huvud? Det går ju inte! Men du behöver huvudet med dig när du springer för att allting ska fungera som det ska.
Juni: Okej, okej, okej. Jag behöver väl ett huvud då. Kanske. Vad annat finns det i din konstiga Sam-människa?
Platon: Samhället behöver också en bröstkorg. Bröstkorgen är väktarna. Du vet väl att du har ett hjärta innanför din bröstkorg? I hjärtat finns allt ditt mod, all din kärlek, allt som är bra. Därför behöver du ha lite ben i vägen som vaktar det, precis som väktarna ska göra i samhället.
Juni: Tufft! I hjärtat finns blodet, eller hur? Jag tror att blodet är det som får människan att hänga ihop, liksom får allting att samarbeta. Utan samarbete skulle inte samhället hålla ihop.
Platon: Kanske, men lyssna klart på min teori nu. Till slut har vår människa en mage. I magen finns drifterna, det som behövs för att samhällssläktet ska överleva. Där finns arbetarna, de som jobbar på fabriker, de som odlar på åkrarna, de som producerar allt samhället behöver för att klara sig.
Juni: Jag behöver bara choklad. Och en iPad så att jag kan kolla på My Little Pony på Netflix.
Platon: Ponny? Jag trodde vi talade om människor? Om vem samhället var?
Juni: Alltså du är superdålig på att förklara. Jag har inte ännu heller fattat vem samhället är. När får jag träffa honom?
Platon: Juni, han finns överallt. Det är en människa som har hjärnan med sig, är en förnuftig filosofkung, på samma gång som han är modig och beredd att vakta och skydda allt omkring sig. Dessutom ska han jobba för alla, till exempel genom att odla mat så att resten av människorna får något att äta. Det finns inte ens något som säger att han måste vara en man. Samhället kan lika gärna vara kvinnligt. Förnuft, mod och arbetskraft har inget kön.
Juni: Men då kan väl alla vara samhället? Är alla samhället?
Platon: Njaa, alla är samhället. Men ingen är samhället. Alla är samhället, eftersom det behövs både mod, förnuft och arbetskraft i samhället. Men det blir jobbigt för en person att vara allt. Därför bör alla göra vad de är bäst på, liksom huvudet tänker och benen springer.
Juni: Vad händer om någon inte är bra på något alls? Eller bra på allt? Hur går det då med samhället? Det här betyder ju att alla måste ha en uppgift som är bestämd redan från början. Jag vet liksom inte vad jag vill göra, eller ens vad jag är bra på. Jag har inget cutiemark så där som i My Little Pony. Mamma och pappa vet nog båda vad de gör, så kanske jag ska göra samma som dom?
Platon: Alldeles riktigt. Alla föds som någonting, det behöver inte vara samma sak som dina föräldrar är. Det viktiga är att alla ska få gå i skola på samma sätt så att man kan hitta på vad man är bäst på. Så hittar man sin plats i samhället. Det kan gå dåligt om någon försöker förtränga dina riktiga kunskaper och förväntar sig att du blir något du inte är! Men hej, det börjar bli kallt, ska vi gå in istället?
Juni: JOO! VI KAN KOLLA PÅ MY LITTLE PONY!
De går in och börjar titta på My Little Pony.
Platon: Oj, det här var ju intressant.
Juni: Jaa, det är ju superbra, vad var det jag sa?
Platon: Nej, men det här är precis vad jag har försökt förklara för dig hela dagen. Deras stad fungerar precis som min stad, det samhälle jag försökte förklara åt dig. Minns du huvudet? Det är drottningen. Hon är klok och snäll och vill alltid stadens bästa.
Juni: Rainbow Dash är min favoritponny. Twilight Sparkle är också cool.
Platon: Den där lila hästen, är det hon som heter Twilight Sparkle? Hon håller på att tränas till att bli nästa ledare, det är därför hon nu bor i byn och har blivit ditskickad av drottningen. Rainbow dash är en av väktarna, bröstkorgen alltså. Hon är modig och tuff och skyddar byn.
Juni: Jag vet! Jag vet! Applejack och Pinkiepie är magen. De bara odlar och bakar för att alla andra ponnyn ska få mat.
Platon: Först nu förstår jag vad du babblade om cutiemarks. Det är sant, i mitt samhälle har alla också en typ av cutiemarks. Man får i stället metaller, till exempel ska du bli en väktare om du har silver. Precis som i ponnystaden får man inte heller bo med sina föräldrar.
Juni: Men tror du alltså på riktigt att det blir bäst så? Att nån konstig gubbe som du tar bort mig från mamma och pappa och mina systrar och vår hund och mina mjukisdjur och säger att nu ska du bli äppelodlare? Jag blir lycklig av att ha en familj. Jag vill själv kunna bestämma vad jag gör. Är människorna i din stad inte lyckliga, eller?
Platon: De gör det bästa för samhället. Det är viktigare än den enskilda individens lycka.
Juni: Och vad händer om man inte får vara med i samhället? Om man är dålig på allt?
Platon: Då får man inte vara med. Du får åtminstone inte få några barn som blir lika dumma som du. Livet är hårt och orättvist ibland. Men vi måste utgå ifrån att alla kan någonting.
Juni: Men det är ju inte sant! Vår hund kan ingenting, han är bara olydig, men vi älskar honom ändå. Skulle han inte få vara med? I så fall vill jag inte vara med i ditt samhälle!
Platon: Du förstår inte! De får också vara där, men de är liksom inte viktiga. De behövs nog, men inte för att samhället ska finnas.
Juni: Aj som kläder? Jag är en människa och jag kan vara utan kläder, men det är lite jobbigt. Pappa säger att jag måste ha på kläder när jag far till dagis.
Platon: Ja, lite som kläder på kroppen.
Juni: Okej, så samhället är en människa som är bra på att tänka, på att beskydda och på att arbeta. Lite som mamma. Hon är jättebra på att tänka och ge goda råd, hon vet alltid vad som är bäst för familjen. Då skyddar hon ju oss också från allt dumt, ser till att vi har ett hus att bo i och pratar med de som är dumma mot oss. Dessutom är hon på jobbet medan jag är på dagis så att hon får pengar att köpa allt vi behöver med. Så är det egentligen mamma som är samhället? Eller alla mammor tillsammans?
Platon (suckar igen): Ja. Åtminstone i den verkliga, ideala världen.
Tolv år senare är Juni en självständig artonåring som inte har någon aning om vad hon vill göra med sitt liv. Hon har insett att mamma kanske inte är lösningen på alla problem, är arg på världen, stressad för att hon inte vet vilka prov hon ska satsa på, dessutom är hon arg och besviken eftersom världen inte är den mysiga platsen hon alltid har trott den var.
Dessutom har hon insett att samhället exkluderar en hel massa personer, och hon förstår inte hur samhället kan vara så långt ifrån dendär verkligheten Platon berättade om.Hon bestämmet sig för att skicka iväg ett mejl till Platon.
Platon, jag tror inte mera på dig. Jag tror inte att mamma är samhället. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har inte kommit på vad som är min livsuppgift. Jag är inte smart, jag är inte stark och modig, men jag känner mig ändå inte som om jag skulle höra hemma på en bondgård. Jag skulle kanske ändå klara det helt okej, men vad säger du då om mina kompisar som är fast beslutna att bli läkare trots att de har femmor i biologi och kemi? Eller de vänner som har medeltal 10.0 och trots det är deras högsta dröm att jobba som kryssningsvärd på Silja Line? Du tyckte visst att de som styr samhället skulle vara högt utbildade och ha förberetts på sitt uppdrag sedan unga år. Jag är medlem i elevkårsstyrelsen trots att jag inte har någon utbildning för det, och jag tycker det fungerar fantatiskt bra. De som bestämmer måste ju vara medlemmar av folket, inte en liten utvald elit som aldrig har sett något av det verkliga livet.
Dessutom finns det oerhörda mängder människor som är helt utanför samhället. Flyktingarna som samlas på Järnvägstorget vill jag att ska få vara en del av vårt samhälle trots att de inte har någon utbildning, trots att de inte har något hem eller någon plats. Jag vill att alla ska få vara med, och om man är en medlem av samhället ska man självklart också få bestämma om hur det ska se ut. Jag vill leva i en demokrati, inte den ideokrati du tyckte att var idealet.
Alla vill forma sina egna liv. Alla vill böja sina metaller på sätt som inte är fysiskt möjliga, men de fortsätter manipulera ända tills det lyckas. Jag vägrar tro på att mitt öde är förutbestämt, och jag tror inte heller att det finns något sådant som ett perfekt samhälle. I ett perfekt samhälle är alla lyckliga. Man är inte lycklig om man inte har frihet.
Juni
Platon svarar några dagar senare:
Kära Juni,
Jag är glad över att du har insett att vi faktiskt inte lever i den ideala världen. Du förstår väl att den verkliga världen är idéernas värld, och att allt vi upplever i denna värld är själsliga skuggor av sin ideala form i idévärlden. Vi föds med de ideala formerna i vårt medvetande, och det ända sättet vi kan uppnå verkligheten är genom vårt förnuft och tankeförmåga.
Det går fel när andra personer, till exempel två förnuftiga guldföräldrar vill att deras modiga silverbarn också ska vara guld, men det går ju förstås inte. Silverbarnet ska få vara ett silverbarn, och endast med förnuftet kan hon forma sig som hon vill. Tanken bakom detta är att alla faktiskt har någon metall, även du! Du måste bara komma underfund med hur du böjer den på rätt sätt.
En annan bristfällighet vår värld har är att utbildningen inte är densamma för alla. Alla guldbarn får inte möjlighet att älska filosofi och vetenskap! Likaså får inte alla järnbarn idka arbete, utan deras föräldrar kan förvänta sig för mycket av dem.
Vi låter oss inte heller styras av förnuft, utan tänker på det bästa för oss själva. Därför söker sig fel personer till makt. Frihet är att komma ut ur illusionen av skuggorna från idealvärlden. Vi uppnår frihet när vi uppnår idealet.
Platon
Mer att läsa för alla våra bronies och pegasisters:
http://www.neatorama.com/2012/12/20/Platos-iRepublici-in-iMy-Little-Ponyi/
http://www.overthinkingit.com/2012/11/08/my-little-pony-plato/
Juni: Platon? Jag hörde på tv att dom talar jättemycket om samhället. Han är överallt! I alla nyheter! Och alla talar helatiden om honom! Vem är det egentligen som är samhället?
Platon: Ser du dalmatinen där borta? Du vet att det är en hund eftersom den har fyra ben, nos och svans. Den är lika mycket hund som dess släkting chihuauan, trots att de ser så olika ut. Du vet ändå att båda är hundar, eftersom du är född med ett medvetande om den ideala formen en hund borde ha. Idealformen behöver inte vara materiell, konkret, synlig, ytlig, men du måste känna igen det som sin ideal. Du kan inte heller se samhället, men du kan föreställa dig dess ideala, riktiga form.
Juni: Men jag tycker mera om katter. Jag har en mjukiskatt som heter Sam. Nästan som i samhälle. Jag vet att samhället är en han, men jag vet inte riktigt, vad betyder hället?
Platon (suckar): Tänk på samhället som en människa med ett huvud, ett bröst och en mage. En helt vanlig människa, alltså…
Juni: Inga ben? Man kan ju inte vara en människa om man inte har några ben! Samhället måste ju stå stadigt med båda fötterna på marken! Annars faller han, och då går det väl inte så bra… Då kanske man bryter armen. Se, jag har brutit armen. Det gjorde jätteont, men jag fick ett gips och det är supertufft. Kan samhället bryta armen? Vad händer då?
Platon: Ssch, låt mig tala till slut. I huvudet finns tankarna, det förstår du väl? Samhällets huvud är de som styr, filosofkungarna som alltid vill folkets bästa. De får inte gynnas av sin position, alltså är huvudet inte egentligen alls bättre än resten av kroppen, det råkar bara vara huvudet som styr.
Juni: Men jag brukar inte tänka så mycket. Jag tycker benen är viktigare. Utan dem kan man inte springa iväg, man kan inte springa bort från mamma när hon vill att jag ska hjälpa till att plocka ut disken ur diskmaskinen.
Platon: Huvudets uppgift är att tänka, eftersom det är vad den kan bäst, precis som benens uppgift är att springa. Alla bör enbart hålla på med vad de kan bäst. Har du någonsin försökt springa med ditt huvud? Det går ju inte! Men du behöver huvudet med dig när du springer för att allting ska fungera som det ska.
Juni: Okej, okej, okej. Jag behöver väl ett huvud då. Kanske. Vad annat finns det i din konstiga Sam-människa?
Platon: Samhället behöver också en bröstkorg. Bröstkorgen är väktarna. Du vet väl att du har ett hjärta innanför din bröstkorg? I hjärtat finns allt ditt mod, all din kärlek, allt som är bra. Därför behöver du ha lite ben i vägen som vaktar det, precis som väktarna ska göra i samhället.
Juni: Tufft! I hjärtat finns blodet, eller hur? Jag tror att blodet är det som får människan att hänga ihop, liksom får allting att samarbeta. Utan samarbete skulle inte samhället hålla ihop.
Platon: Kanske, men lyssna klart på min teori nu. Till slut har vår människa en mage. I magen finns drifterna, det som behövs för att samhällssläktet ska överleva. Där finns arbetarna, de som jobbar på fabriker, de som odlar på åkrarna, de som producerar allt samhället behöver för att klara sig.
Juni: Jag behöver bara choklad. Och en iPad så att jag kan kolla på My Little Pony på Netflix.
Platon: Ponny? Jag trodde vi talade om människor? Om vem samhället var?
Juni: Alltså du är superdålig på att förklara. Jag har inte ännu heller fattat vem samhället är. När får jag träffa honom?
Platon: Juni, han finns överallt. Det är en människa som har hjärnan med sig, är en förnuftig filosofkung, på samma gång som han är modig och beredd att vakta och skydda allt omkring sig. Dessutom ska han jobba för alla, till exempel genom att odla mat så att resten av människorna får något att äta. Det finns inte ens något som säger att han måste vara en man. Samhället kan lika gärna vara kvinnligt. Förnuft, mod och arbetskraft har inget kön.
Juni: Men då kan väl alla vara samhället? Är alla samhället?
Platon: Njaa, alla är samhället. Men ingen är samhället. Alla är samhället, eftersom det behövs både mod, förnuft och arbetskraft i samhället. Men det blir jobbigt för en person att vara allt. Därför bör alla göra vad de är bäst på, liksom huvudet tänker och benen springer.
Juni: Vad händer om någon inte är bra på något alls? Eller bra på allt? Hur går det då med samhället? Det här betyder ju att alla måste ha en uppgift som är bestämd redan från början. Jag vet liksom inte vad jag vill göra, eller ens vad jag är bra på. Jag har inget cutiemark så där som i My Little Pony. Mamma och pappa vet nog båda vad de gör, så kanske jag ska göra samma som dom?
Platon: Alldeles riktigt. Alla föds som någonting, det behöver inte vara samma sak som dina föräldrar är. Det viktiga är att alla ska få gå i skola på samma sätt så att man kan hitta på vad man är bäst på. Så hittar man sin plats i samhället. Det kan gå dåligt om någon försöker förtränga dina riktiga kunskaper och förväntar sig att du blir något du inte är! Men hej, det börjar bli kallt, ska vi gå in istället?
Juni: JOO! VI KAN KOLLA PÅ MY LITTLE PONY!
De går in och börjar titta på My Little Pony.
Platon: Oj, det här var ju intressant.
Juni: Jaa, det är ju superbra, vad var det jag sa?
Platon: Nej, men det här är precis vad jag har försökt förklara för dig hela dagen. Deras stad fungerar precis som min stad, det samhälle jag försökte förklara åt dig. Minns du huvudet? Det är drottningen. Hon är klok och snäll och vill alltid stadens bästa.
Juni: Rainbow Dash är min favoritponny. Twilight Sparkle är också cool.
Platon: Den där lila hästen, är det hon som heter Twilight Sparkle? Hon håller på att tränas till att bli nästa ledare, det är därför hon nu bor i byn och har blivit ditskickad av drottningen. Rainbow dash är en av väktarna, bröstkorgen alltså. Hon är modig och tuff och skyddar byn.
Juni: Jag vet! Jag vet! Applejack och Pinkiepie är magen. De bara odlar och bakar för att alla andra ponnyn ska få mat.
Platon: Först nu förstår jag vad du babblade om cutiemarks. Det är sant, i mitt samhälle har alla också en typ av cutiemarks. Man får i stället metaller, till exempel ska du bli en väktare om du har silver. Precis som i ponnystaden får man inte heller bo med sina föräldrar.
Juni: Men tror du alltså på riktigt att det blir bäst så? Att nån konstig gubbe som du tar bort mig från mamma och pappa och mina systrar och vår hund och mina mjukisdjur och säger att nu ska du bli äppelodlare? Jag blir lycklig av att ha en familj. Jag vill själv kunna bestämma vad jag gör. Är människorna i din stad inte lyckliga, eller?
Platon: De gör det bästa för samhället. Det är viktigare än den enskilda individens lycka.
Juni: Och vad händer om man inte får vara med i samhället? Om man är dålig på allt?
Platon: Då får man inte vara med. Du får åtminstone inte få några barn som blir lika dumma som du. Livet är hårt och orättvist ibland. Men vi måste utgå ifrån att alla kan någonting.
Juni: Men det är ju inte sant! Vår hund kan ingenting, han är bara olydig, men vi älskar honom ändå. Skulle han inte få vara med? I så fall vill jag inte vara med i ditt samhälle!
Platon: Du förstår inte! De får också vara där, men de är liksom inte viktiga. De behövs nog, men inte för att samhället ska finnas.
Juni: Aj som kläder? Jag är en människa och jag kan vara utan kläder, men det är lite jobbigt. Pappa säger att jag måste ha på kläder när jag far till dagis.
Platon: Ja, lite som kläder på kroppen.
Juni: Okej, så samhället är en människa som är bra på att tänka, på att beskydda och på att arbeta. Lite som mamma. Hon är jättebra på att tänka och ge goda råd, hon vet alltid vad som är bäst för familjen. Då skyddar hon ju oss också från allt dumt, ser till att vi har ett hus att bo i och pratar med de som är dumma mot oss. Dessutom är hon på jobbet medan jag är på dagis så att hon får pengar att köpa allt vi behöver med. Så är det egentligen mamma som är samhället? Eller alla mammor tillsammans?
Platon (suckar igen): Ja. Åtminstone i den verkliga, ideala världen.
Tolv år senare är Juni en självständig artonåring som inte har någon aning om vad hon vill göra med sitt liv. Hon har insett att mamma kanske inte är lösningen på alla problem, är arg på världen, stressad för att hon inte vet vilka prov hon ska satsa på, dessutom är hon arg och besviken eftersom världen inte är den mysiga platsen hon alltid har trott den var.
Dessutom har hon insett att samhället exkluderar en hel massa personer, och hon förstår inte hur samhället kan vara så långt ifrån dendär verkligheten Platon berättade om.Hon bestämmet sig för att skicka iväg ett mejl till Platon.
Platon, jag tror inte mera på dig. Jag tror inte att mamma är samhället. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har inte kommit på vad som är min livsuppgift. Jag är inte smart, jag är inte stark och modig, men jag känner mig ändå inte som om jag skulle höra hemma på en bondgård. Jag skulle kanske ändå klara det helt okej, men vad säger du då om mina kompisar som är fast beslutna att bli läkare trots att de har femmor i biologi och kemi? Eller de vänner som har medeltal 10.0 och trots det är deras högsta dröm att jobba som kryssningsvärd på Silja Line? Du tyckte visst att de som styr samhället skulle vara högt utbildade och ha förberetts på sitt uppdrag sedan unga år. Jag är medlem i elevkårsstyrelsen trots att jag inte har någon utbildning för det, och jag tycker det fungerar fantatiskt bra. De som bestämmer måste ju vara medlemmar av folket, inte en liten utvald elit som aldrig har sett något av det verkliga livet.
Dessutom finns det oerhörda mängder människor som är helt utanför samhället. Flyktingarna som samlas på Järnvägstorget vill jag att ska få vara en del av vårt samhälle trots att de inte har någon utbildning, trots att de inte har något hem eller någon plats. Jag vill att alla ska få vara med, och om man är en medlem av samhället ska man självklart också få bestämma om hur det ska se ut. Jag vill leva i en demokrati, inte den ideokrati du tyckte att var idealet.
Alla vill forma sina egna liv. Alla vill böja sina metaller på sätt som inte är fysiskt möjliga, men de fortsätter manipulera ända tills det lyckas. Jag vägrar tro på att mitt öde är förutbestämt, och jag tror inte heller att det finns något sådant som ett perfekt samhälle. I ett perfekt samhälle är alla lyckliga. Man är inte lycklig om man inte har frihet.
Juni
Platon svarar några dagar senare:
Kära Juni,
Jag är glad över att du har insett att vi faktiskt inte lever i den ideala världen. Du förstår väl att den verkliga världen är idéernas värld, och att allt vi upplever i denna värld är själsliga skuggor av sin ideala form i idévärlden. Vi föds med de ideala formerna i vårt medvetande, och det ända sättet vi kan uppnå verkligheten är genom vårt förnuft och tankeförmåga.
Det går fel när andra personer, till exempel två förnuftiga guldföräldrar vill att deras modiga silverbarn också ska vara guld, men det går ju förstås inte. Silverbarnet ska få vara ett silverbarn, och endast med förnuftet kan hon forma sig som hon vill. Tanken bakom detta är att alla faktiskt har någon metall, även du! Du måste bara komma underfund med hur du böjer den på rätt sätt.
En annan bristfällighet vår värld har är att utbildningen inte är densamma för alla. Alla guldbarn får inte möjlighet att älska filosofi och vetenskap! Likaså får inte alla järnbarn idka arbete, utan deras föräldrar kan förvänta sig för mycket av dem.
Vi låter oss inte heller styras av förnuft, utan tänker på det bästa för oss själva. Därför söker sig fel personer till makt. Frihet är att komma ut ur illusionen av skuggorna från idealvärlden. Vi uppnår frihet när vi uppnår idealet.
Platon
Mer att läsa för alla våra bronies och pegasisters:
http://www.neatorama.com/2012/12/20/Platos-iRepublici-in-iMy-Little-Ponyi/
http://www.overthinkingit.com/2012/11/08/my-little-pony-plato/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar