torsdag 29 oktober 2015

Vi är alla sjuka



Tänk dig en värld där alla delas in i sjuka eller friska människor. Varför eller hur spelar ingen roll, men är du frisk har du rätten att göra precis vad du vill, medan du i princip avrättas om du är sjuk. Varför? För att friska människor, och bara friska, kan använda sitt förnuft. De som inte är sjuka kan helt enkelt inte göra det, och eftersom de inte bidrar till samhället är det ju onödigt att de lever, eller hur?

Ungefär så här lät resonemanget på en filosofitimme, när det vi diskuterade var Kants kategoriska imperativ i praktiken. För de som inte känner till det kategoriska imperativet lyder det så här: Handla som om maximen för din handling genom din vilja skulle kunna bli allmän naturlag. Ganska enkelt att förstå, och fullständigt omöjligt att tillämpa i praktiken, som något annat än en personlig livsfilosofi. Trots att jag tycker att diskussionen spårade ur lite redan vid "men det fungerar inte eftersom alla inte har ett förnuft" blev jag riktigt besviken när en av mina klasskamrater formulerade det som att "det fungerar inte eftersom vissa människor har sjuka hjärnor". Vad är en sjuk hjärna? Vem har makten att bestämma vilken hjärna som är sjuk? Är det faktiskt så att vissa hjärnor har något fel från början, eller handlar allt om vad man gör till problem? Betyder "sjukdom" att förnuftet på något sätt skulle vara försvunnet?

Motsatsparet sjuk-frisk faktiskt också bara är en mänsklig konstruktion och därför förmodligen är lika ofullständig som det kategoriska imperativet. I dagens samhälle klassificeras personer med nedsatt förmåga till empati som sjuka. Är det inte tvärt om de som tänker mest rationellt av alla, och därför borde kunna använda sitt förnuft på ett bra sätt? Alla som inte anses vara "normala" blir automatiskt sjuka. Det finns få saker jag ogillar så starkt som att sätta in människor i fack som normal och onormal, frisk eller sjuk, så länge det inte gäller något så konkret som till exempel magsjuka. Jag är ingen neuropsykolog, så jag ska vara lite försiktigt med att uttala mig om saken, men jag antar också att många sorters psykisk obalans ändrar med tiden. Varför skulle det inte gå att ha någon sorts motsvarighet till magsjuka i sin hjärna? Ett allvarligt, men snabbt övergående, tillstånd av irrationalitet och avvikande beteende.

Om man dessutom ska låta bara de friska vara en del av samhället måste man ju utesluta alla barn, alla som sörjer, alla förälskade, alla stressade... Listan på personer med nedsatt hjärnkapacitet kan ju faktiskt göras hur lång som helst. Kvar kommer bara de rationellaste av de rationella bli, och det är väl just de som brukar kallas personer med nedsatt förmåga till empati. Vad händer då? De är ju också sjuka, och ska inte få vara med. Bra jobbat, samhället.

Slutligen, läs det här.

Åtminstone jag undviker in i det sista att kalla någon för sjuk. Om jag själv tar illa upp när någon delar in folk i sjuka och friska vill jag inte ens veta hur det känns för någon med en diagnos som säger att den är psykiskt sjuk.

Marie undrade vad jag höll på att skriva, men formulerade det som "vad idealiserar du?". Jag idealiserar sjukdom. Det gör jag faktiskt, i bemärkelsen sjukdom som det icke-normala sättet att tänka. Världen skulle vara en mycket, mycket sämre plats om alla vore "friska".

fredag 23 oktober 2015

Rätten att leva


Jag har varit i Estland. Jag har diskuterat EU-politik. Jag har simmat klockan tre på morgonen, sovit på golvet, talat lettiska och argumenterat för att människor ska få leva så länge som möjligt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om alltihopa. Jag vet att en av de mest givande diskussionerna jag någonsin har haft handlade om en jämförelse mellan Stephen Hawking och gud i en simbassäng klockan halv tre, och att jag faktiskt inte har något emot att sova på golv, men det är frågan om livet som gör mig lite kluven. Vem har rätt att leva och varför? Blir något alls bättre av att man botar alla de sjukdomar en åldrande befolkning kommer lida av? Vad är idén med att kunna döda en cancercell här och där om personen i fråga ändå kommer att dö av en influensa något år senare eftersom kroppen helt enkelt kollapsar av ålder?

Jag tycker absolut inte att någon ska tvingas lida. Jag säger inte att vi ska sluta utbilda läkare och bara ge upp med att försöka hitta ett botmedel mot cancer och aids, det jag menar är att jag inte alls skriver under att läkarnas uppgift är att hålla människor vid liv så länge som möjligt. Jag hade väldigt svårt att använda argumentet som handlade om att vi får människor att leva längre när jag försvarade vår resolution om laserns möjligheter inom medicinen. Alla ska ändå dö i något skede, blir något faktiskt bättre av att vissa personer som har möjlighet att få använda den senaste tekniken inom hälsovården i priviligerade västerländer?

Det blev inte precis bättre av att vi hade börjat alltihopa med en etisk diskussion med temat otrohet och våld. Där debatterade alla sin egen moral i stället för etiken bakom det (suck), tänkte inte över huvud taget på att någon annan kunde ha rätt (suck) och glömde totalt bort att vad som är etiskt rätt beror på vilken etisk analysmetod man använder sig av (suck). Eftersom vi trots det kom fram till ett svar alla var relativt nöjda med trodde jag att någon annan skulle se de etiska problemen i också i vårt huvudsakliga problem. Visst lyckades vi se det några gånger, men det sorterades bort eftersom det inte fanns någon lösning. Det är väl klart att det inte fanns någon entydig lösning, men det finns det mycket sällan, också när det gäller konkreta saker. Jag är mycket, mycket ledsen att min kommitté valde att ta bort en fråga eftersom den inte hade någon lösning. Det är ett obehagligt sätt att se på världen.



Låt människor dö när det är dags för det, men låt dem inte lida i onödan. I en perfekt värld skulle alla kunna få dö med värdigheten i behåll, både psykiskt och fysiskt. I en perfekt värld skulle döden inte vara så otroligt dramatisk och ångestframkallande som den är i dagens samhälle, utan bara något oundvikligt och slutgiltigt.


måndag 19 oktober 2015

Dagens diktstund

If

If you can keep your head when all about you
Are losing theirs and blaming it on you,
If you can trust yourself when all men doubt you,
But make allowance for their doubting too;
If you can wait and not be tired by waiting,
Or being lied about, don’t deal in lies,
Or being hated, don’t give way to hating,
And yet don’t look too good, nor talk too wise:

If you can dream—and not make dreams your master;
If you can think—and not make thoughts your aim;
If you can meet with Triumph and Disaster
And treat those two impostors just the same;
If you can bear to hear the truth you've spoken
Twisted by knaves to make a trap for fools,
Or watch the things you gave your life to, broken,
And stoop and build ’em up with worn-out tools:

If you can make one heap of all your winnings
And risk it on one turn of pitch-and-toss,
And lose, and start again at your beginnings
And never breathe a word about your loss;
If you can force your heart and nerve and sinew
To serve your turn long after they are gone,
And so hold on when there is nothing in you
Except the Will which says to them: “Hold on!”

If you can talk with crowds and keep your virtue,
Or walk with Kings—nor lose the common touch,
If neither foes nor loving friends can hurt you,
If all men count with you, but none too much;
If you can fill the unforgiving minute
With sixty seconds’ worth of distance run,
Yours is the Earth and everything that’s in it,
And—which is more—you’ll be a Man, my son.

- Rudyard Kipling


Jag lyssnade på ett tal, talaren ville ge oss tre råd och det här var ett av dem. Om jag ska välja ett av alla råd jag någonsin har fått tror jag att det här är det jag väljer.

Förresten, idag har jag fått frågan "do you define yourself as a hipster?". 

fredag 16 oktober 2015

Kruknörd


Min Citronfikus (Ficus microcarpa) som jag fick för 11 månader sedan har lyckats föröka sig. På sommaren fick den en lite överentusiastisk gren som jag sedan klippte av för estetikens skull av och utav ren empati satt i ett vattenglas. Det tog inte länge för grenen att få små rötter, som antagligen ännu är för små för att sättas i kruka, men idag var dagen jag flyttade över min lilla kompis från sitt glas till sitt nya hem i en kruka.

Jag vet väldigt lite om krukväxter och ville ursprungligen bara ha en bonsai att dekorera mitt rum med. Jag fick en Citronfikus som säljs under namnet bonsai eller ginseng (eftersom man typ kan kalla alla träd med krokig stam för en bonsai, vissa stackars växter tvingas t.om. växa runt en ståltråd för att åstadkomma en bonsai-form) och ett annat träd som jag har halvt tagit kål på p.g.a. helt för mycket ljus och helt för lite vatten. Citronfikusar är löjligt lättskötta men brukar lida av stress under vintern och tappa blad och se allmänt sjuka ut. 
Egentligen stressade vi kanske bara ikapp, när man tar i beaktande högen av skolböcker bakom trädet.
Att bara chilla och vänta på sommaren brukar hjälpa, eftersom det är fullkomligt naturligt för inomhusväxter att vara sparsamma under den mörka vintern. Är växten ordentligt undernärd kan man ge den lite extra växtnäring och spela klassisk musik för den, men bäst resultat får man med att dränka den i fett och proteinpulver. 

Jag konstaterade igår att jag gillar mina krukväxter nästan mer än människor. Inte varje dag, och jag gillar dom inte mer än typ Jannica men sådär vissa dagar och människor i allmänhet.

Egentligen har jag ju kommit till slutskedet av min hipsterevolution. Min växt har åstadkommit ett nytt liv och jag har sett till att den ska fortsätta leva istället för att bara slänga bort avkomman. Inom de kommande åren kommer ni att hitta mig emigrerad till Köpenhamn, klädd i bara randiga eko- tröjor utövandes joga och banjorock med mina växter. Jag ska leva på grafisk design och dricka bara soijalatten och gröna smoothies. Antagligen hittar jag kärleken i en man med skägg och manbun, klädd i flanellskjorta och combat boots. Det är ett stort steg men tiden känns rätt nu. 

Farväl.

Eller som Danskarna säger; 

Farvel

onsdag 14 oktober 2015

Vem är samhället?



Vi har gjort vår filosofilärare lycklig med den här dialogen. Hoppas den också gör dig lycklig.


Det här är en dialog mellan Juni och Platon. Dialogen utspelar sig i en lekpark i södra Finland, i slutet av sommarlovet 2015. Juni är en sexåring som vill använda lite för många mycket för svåra ord hon har snappat upp från olika ställen, medan Platon är en filosof från antikens Grekland.

Juni: Platon? Jag hörde på tv att dom talar jättemycket om samhället. Han är överallt! I alla nyheter! Och alla talar helatiden om honom! Vem är det egentligen som är samhället?

Platon: Ser du dalmatinen där borta? Du vet att det är en hund eftersom den har fyra ben, nos och svans. Den är lika mycket hund som dess släkting chihuauan, trots att de ser så olika ut. Du vet ändå att båda är hundar, eftersom du är född med ett medvetande om den ideala formen en hund borde ha. Idealformen behöver inte vara materiell, konkret, synlig, ytlig, men du måste känna igen det som sin ideal. Du kan inte heller se samhället, men du kan föreställa dig dess ideala, riktiga form.

Juni: Men jag tycker mera om katter. Jag har en mjukiskatt som heter Sam. Nästan som i samhälle. Jag vet att samhället är en han, men jag vet inte riktigt, vad betyder hället?

Platon (suckar): Tänk på samhället som en människa med ett huvud, ett bröst och en mage. En helt vanlig människa, alltså…

Juni: Inga ben? Man kan ju inte vara en människa om man inte har några ben! Samhället måste ju stå stadigt med båda fötterna på marken! Annars faller han, och då går det väl inte så bra… Då kanske man bryter armen. Se, jag har brutit armen. Det gjorde jätteont, men jag fick ett gips och det är supertufft. Kan samhället bryta armen? Vad händer då?

Platon: Ssch, låt mig tala till slut. I huvudet finns tankarna, det förstår du väl? Samhällets huvud är de som styr, filosofkungarna som alltid vill folkets bästa. De får inte gynnas av sin position, alltså är huvudet inte egentligen alls bättre än resten av kroppen, det råkar bara vara huvudet som styr.

Juni: Men jag brukar inte tänka så mycket. Jag tycker benen är viktigare. Utan dem kan man inte springa iväg, man kan inte springa bort från mamma när hon vill att jag ska hjälpa till att plocka ut disken ur diskmaskinen.

Platon: Huvudets uppgift är att tänka, eftersom det är vad den kan bäst, precis som benens uppgift är att springa. Alla bör enbart hålla på med vad de kan bäst. Har du någonsin försökt springa med ditt huvud? Det går ju inte! Men du behöver huvudet med dig när du springer för att allting ska fungera som det ska.

Juni: Okej, okej, okej. Jag behöver väl ett huvud då. Kanske. Vad annat finns det i din konstiga Sam-människa?

Platon: Samhället behöver också en bröstkorg. Bröstkorgen är väktarna. Du vet väl att du har ett hjärta innanför din bröstkorg? I hjärtat finns allt ditt mod, all din kärlek, allt som är bra. Därför behöver du ha lite ben i vägen som vaktar det, precis som väktarna ska göra i samhället.

Juni: Tufft! I hjärtat finns blodet, eller hur? Jag tror att blodet är det som får människan att hänga ihop, liksom får allting att samarbeta. Utan samarbete skulle inte samhället hålla ihop.

Platon: Kanske, men lyssna klart på min teori nu. Till slut har vår människa en mage. I magen finns drifterna, det som behövs för att samhällssläktet ska överleva. Där finns arbetarna, de som jobbar på fabriker, de som odlar på åkrarna, de som producerar allt samhället behöver för att klara sig.

Juni: Jag behöver bara choklad. Och en iPad så att jag kan kolla på My Little Pony på Netflix.

Platon: Ponny? Jag trodde vi talade om människor? Om vem samhället var?

Juni: Alltså du är superdålig på att förklara. Jag har inte ännu heller fattat vem samhället är. När får jag träffa honom?

Platon: Juni, han finns överallt. Det är en människa som har hjärnan med sig, är en förnuftig filosofkung, på samma gång som han är modig och beredd att vakta och skydda allt omkring sig. Dessutom ska han jobba för alla, till exempel genom att odla mat så att resten av människorna får något att äta. Det finns inte ens något som säger att han måste vara en man. Samhället kan lika gärna vara kvinnligt. Förnuft, mod och arbetskraft har inget kön.

Juni: Men då kan väl alla vara samhället? Är alla samhället?

Platon: Njaa, alla är samhället. Men ingen är samhället. Alla är samhället, eftersom det behövs både mod, förnuft och arbetskraft i samhället. Men det blir jobbigt för en person att vara allt. Därför bör alla göra vad de är bäst på, liksom huvudet tänker och benen springer.

Juni: Vad händer om någon inte är bra på något alls? Eller bra på allt? Hur går det då med samhället? Det här betyder ju att alla måste ha en uppgift som är bestämd redan från början. Jag vet liksom inte vad jag vill göra, eller ens vad jag är bra på. Jag har inget cutiemark så där som i My Little Pony. Mamma och pappa vet nog båda vad de gör, så kanske jag ska göra samma som dom?

Platon: Alldeles riktigt. Alla föds som någonting, det behöver inte vara samma sak som dina föräldrar är. Det viktiga är att alla ska få gå i skola på samma sätt så att man kan hitta på vad man är bäst på. Så hittar man sin plats i samhället. Det kan gå dåligt om någon försöker förtränga dina riktiga kunskaper och förväntar sig att du blir något du inte är! Men hej, det börjar bli kallt, ska vi gå in istället?

Juni: JOO! VI KAN KOLLA PÅ MY LITTLE PONY!

De går in och börjar titta på My Little Pony.



Platon: Oj, det här var ju intressant.

Juni: Jaa, det är ju superbra, vad var det jag sa?

Platon: Nej, men det här är precis vad jag har försökt förklara för dig hela dagen. Deras stad fungerar precis som min stad, det samhälle jag försökte förklara åt dig. Minns du huvudet? Det är drottningen. Hon är klok och snäll och vill alltid stadens bästa.

Juni: Rainbow Dash är min favoritponny. Twilight Sparkle är också cool.

Platon: Den där lila hästen, är det hon som heter Twilight Sparkle? Hon håller på att tränas till att bli nästa ledare, det är därför hon nu bor i byn och har blivit ditskickad av drottningen. Rainbow dash är en av väktarna, bröstkorgen alltså. Hon är modig och tuff och skyddar byn.

Juni: Jag vet! Jag vet! Applejack och Pinkiepie är magen. De bara odlar och bakar för att alla andra ponnyn ska få mat.

Platon: Först nu förstår jag vad du babblade om cutiemarks. Det är sant, i mitt samhälle har alla också en typ av cutiemarks. Man får i stället metaller, till exempel ska du bli en väktare om du har silver. Precis som i ponnystaden får man inte heller bo med sina föräldrar.

Juni: Men tror du alltså på riktigt att det blir bäst så? Att nån konstig gubbe som du tar bort mig från mamma och pappa och mina systrar och vår hund och mina mjukisdjur och säger att nu ska du bli äppelodlare? Jag blir lycklig av att ha en familj. Jag vill själv kunna bestämma vad jag gör. Är människorna i din stad inte lyckliga, eller?

Platon: De gör det bästa för samhället. Det är viktigare än den enskilda individens lycka.

Juni: Och vad händer om man inte får vara med i samhället? Om man är dålig på allt?

Platon: Då får man inte vara med. Du får åtminstone inte få några barn som blir lika dumma som du. Livet är hårt och orättvist ibland. Men vi måste utgå ifrån att alla kan någonting.

Juni: Men det är ju inte sant! Vår hund kan ingenting, han är bara olydig, men vi älskar honom ändå. Skulle han inte få vara med? I så fall vill jag inte vara med i ditt samhälle!

Platon: Du förstår inte! De får också vara där, men de är liksom inte viktiga. De behövs nog, men inte för att samhället ska finnas.

Juni: Aj som kläder? Jag är en människa och jag kan vara utan kläder, men det är lite jobbigt. Pappa säger att jag måste ha på kläder när jag far till dagis.

Platon: Ja, lite som kläder på kroppen.

Juni: Okej, så samhället är en människa som är bra på att tänka, på att beskydda och på att arbeta. Lite som mamma. Hon är jättebra på att tänka och ge goda råd, hon vet alltid vad som är bäst för familjen. Då skyddar hon ju oss också från allt dumt, ser till att vi har ett hus att bo i och pratar med de som är dumma mot oss. Dessutom är hon på jobbet medan jag är på dagis så att hon får pengar att köpa allt vi behöver med. Så är det egentligen mamma som är samhället? Eller alla mammor tillsammans?

Platon (suckar igen): Ja. Åtminstone i den verkliga, ideala världen.






Tolv år senare är Juni en självständig artonåring som inte har någon aning om vad hon vill göra med sitt liv. Hon har insett att mamma kanske inte är lösningen på alla problem, är arg på världen, stressad för att hon inte vet vilka prov hon ska satsa på, dessutom är hon arg och besviken eftersom världen inte är den mysiga platsen hon alltid har trott den var.

Dessutom har hon insett att samhället exkluderar en hel massa personer, och hon förstår inte hur samhället kan vara så långt ifrån dendär verkligheten Platon berättade om.Hon bestämmet sig för att skicka iväg ett mejl till Platon.


Platon, jag tror inte mera på dig. Jag tror inte att mamma är samhället. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har inte kommit på vad som är min livsuppgift. Jag är inte smart, jag är inte stark och modig, men jag känner mig ändå inte som om jag skulle höra hemma på en bondgård. Jag skulle kanske ändå klara det helt okej, men vad säger du då om mina kompisar som är fast beslutna att bli läkare trots att de har femmor i biologi och kemi? Eller de vänner som har medeltal 10.0 och trots det är deras högsta dröm att jobba som kryssningsvärd på Silja Line? Du tyckte visst att de som styr samhället skulle vara högt utbildade och ha förberetts på sitt uppdrag sedan unga år. Jag är medlem i elevkårsstyrelsen trots att jag inte har någon utbildning för det, och jag tycker det fungerar fantatiskt bra. De som bestämmer måste ju vara medlemmar av folket, inte en liten utvald elit som aldrig har sett något av det verkliga livet.
Dessutom finns det oerhörda mängder människor som är helt utanför samhället. Flyktingarna som samlas på Järnvägstorget vill jag att ska få vara en del av vårt samhälle trots att de inte har någon utbildning, trots att de inte har något hem eller någon plats. Jag vill att alla ska få vara med, och om man är en medlem av samhället ska man självklart också få bestämma om hur det ska se ut. Jag vill leva i en demokrati, inte den ideokrati du tyckte att var idealet.
Alla vill forma sina egna liv. Alla vill böja sina metaller på sätt som inte är fysiskt möjliga, men de fortsätter manipulera ända tills det lyckas. Jag vägrar tro på att mitt öde är förutbestämt, och jag tror inte heller att det finns något sådant som ett perfekt samhälle. I ett perfekt samhälle är alla lyckliga. Man är inte lycklig om man inte har frihet.

Juni




Platon svarar några dagar senare:

Kära Juni,
Jag är glad över att du har insett att vi faktiskt inte lever i den ideala världen. Du förstår väl att den verkliga världen är idéernas värld, och att allt vi upplever i denna värld är själsliga skuggor av sin ideala form i idévärlden. Vi föds med de ideala formerna i vårt medvetande, och det ända sättet vi kan uppnå verkligheten är genom vårt förnuft och tankeförmåga.
Det går fel när andra personer, till exempel två förnuftiga guldföräldrar vill att deras modiga silverbarn också ska vara guld, men det går ju förstås inte. Silverbarnet ska få vara ett silverbarn, och endast med förnuftet kan hon forma sig som hon vill. Tanken bakom detta är att alla faktiskt har någon metall, även du! Du måste bara komma underfund med hur du böjer den på rätt sätt.
En annan bristfällighet vår värld har är att utbildningen inte är densamma för alla. Alla guldbarn får inte möjlighet att älska filosofi och vetenskap! Likaså får inte alla järnbarn idka arbete, utan deras föräldrar kan förvänta sig för mycket av dem.
Vi låter oss inte heller styras av förnuft, utan tänker på det bästa för oss själva. Därför söker sig fel personer till makt. Frihet är att komma ut ur illusionen av skuggorna från idealvärlden. Vi uppnår frihet när vi uppnår idealet.

Platon





Mer att läsa för alla våra bronies och pegasisters:

http://www.neatorama.com/2012/12/20/Platos-iRepublici-in-iMy-Little-Ponyi/

http://www.overthinkingit.com/2012/11/08/my-little-pony-plato/



tisdag 13 oktober 2015

Ditt liv är ganska meningslöst och ingen bryr sig om du är ledsen

Häromdagen läste jag ett inlägg på en lifestyleblogg som fick mina ögon att rulla upp och ner i huvudet på mig. Bloggaren gjorde ett uttalande över sin stress och hur hon avskyr att vara perfektionist men inte kan något åt sin överprestation. Hon avslutade inlägget med en glad mening för att bevisa sina typ två läsare att hon är en underbar och positiv person trots detta tunga och svåra inlägget. Det enda jag kunde tänka på var att jag hoppas att hon inte undrar varför bloggen inte blir stor, känd och framgångsrik.

Allt är fel med att skriva ut sina stresstankar på internet. Det finns absolut ingen som orkar läsa om vardagsstress så som att inte ha tid för att gymma lika mycket som man borde, se sina vänner och kombinera ännu skolarbete och pojk/flickvän varje dag. Varenda person genomgår stress men tyvärr är faktum att få har ork att tycka synd om just dig. Minst av allt på internet.

Det är ju inte som om bloggaren skulle behöva motta en massa hat för detta inlägg, eftersom de enda som läser är hennes vänner och bekanta. Inlägget jag syftar till är inte det enda klagoinlägget jag har sett, och det värsta är att alla lika irrelevanta inlägg börjar med meningen: Förlåt att jag inte har bloggat på en stund, men... Och så fortsätter det med en ramsa om allt möjligt tjafs om problem med det ena och det andra.

Och förstås jag understöder och läser gärna om folk som på riktigt har kommit ur sina problem och verkligen vill hjälpa andra för att må bättre och komma ur sina problem, men det är faktiskt vansinnigt tråkigt det är att läsa om stressade fjortonåringar.

Och nej, jag själv är inte den gladaste, stabilaste och grundtryggaste människan på jorden och jag vet vad det är att lida av stress och ångest över de minsta sakerna som kan beröra en människa, men jag låter det inte påverka mina inlägg om typ inspirerande banansmoothies, och jag söker ingen tröst eller medlidande från min icke-existerande läsarkår. Och nej, jag menar verkligen inte heller det att skolstress inte är ett väsentligt problem, jag förstår självklart att vårt skolsystem inte tillåter alla att tycka att skolgången är kul, men det är inte alls vad jag försöker säga här heller.


Hur hemskt det än är så låter vårt internetsamhälle inte oss instabila tonåringar vara ledsna när vi mest borde få vara det. Egentligen borde vi inte vara så hårda mot varandra. Kontroversiellt att avsluta ett så hatiskt inlägg med en sådan tvist? Jag är ju inte bättre än någon annan klagobloggare.

måndag 12 oktober 2015

Vad är en stereotyp av mig själv?

"Vi är inte hipsters, vi bara gillar chai och kreativa sysselsättningar" 

En sen kväll för länge sedan råkade Marie mynta uttrycket "en stereotyp av sig själv". Jag minns inte ens sammanhanget, bara att uttrycket började leva och så småningom beskrev det mesta jag gjorde i huvudsak för att se hur omvärlden reagerade på att jag gjorde det så öppet. Det är inte alls lika farligt som det låter, det går ungefär ut på att läsa tjocka, klassiska romaner i skolans soffor, äta vegetarisk mat, måla i skolan, gå på konstmuseum och helt enkelt visa mer av mig själv (bildligt talat). I samband med bilden och bildtexten från dagens håltimme började jag fundera lite på om det faktiskt är möjligt att vara en stereotyp av sig själv. Är vi inte hipsters om vi har alla attribut som definierar en hipster, eller kommer det inifrån? Wikipedia säger så här:

"En stereotyp är en inre bild av en tänkt, eller faktisk grupp och dess medlemmar, ofta i form av förenklade föreställningar av medlemmarnas egenskaper."


Enligt det resonemanget är vi definitivt hipsters, för om man ser det utifrån och förenklat i form av en snapstory ser vi definitivt ut som de hipsters bildtexten försöker förneka. Men vad händer om vi sätter in oss själva? Kan jag vara en stereotyp av Jannica, eller är det möjligtvis Jannica som är en stereotyp av mig? Hur fungerar det riktigt? Blir jag en stereotyp av mig själv om jag är mig själv till en så hög grad att ingen längre tror att jag är mig själv, när jag helt enkelt överdriver? Är det ens en bra sak att vara sig själv så mycket?

Jag vill tro att det är en bra sak. Jag skulle vilja leva i ett samhälle där alla kan vara sig själva hur mycket de vill utan att behöva sättas in i stereotypiernas fack. Jag vill kunna överdriva de personlighetsdrag jag tycker om hos mig själv utan att få kommentarer som "jag vet att du inte är så där mycket ekoterrorist på riktigt". Det gör mig faktiskt lika ledsen som om någon skulle kommentera mina fullständigt äkta, inte-överdrivna personlighetsdrag på ett negativt sätt, om inte ledsnare, eftersom den som kommer med den kommentaren trycker ner den bättre versionen av mig själv. Jag tror faktiskt att det är bättre för alla om jag avreagerar mig genom att måla och tänker lite mer ekologiskt i min vardag, utan att jag för dess skull vill bli insatt i ett fack som heter "konstnärlig überhipsterekoterrorist". Jag vill inte bli förenklad till något så platt, jag vill ju bara vara Jannica och göra det jag vill. Utan att någon ska känna att den behöver definiera mig som något annat.

Det där med ett definiera andra och sig själv är i och för sig också en väldigt intressant fråga, men jag tror jag ska återkomma till det senare. Idag vill jag bara säga att ni gärna ska vara stereotyper av er själva, det vill säga överdriva det ni vill vara till gränsen till det löjliga. Det är bättre än att stänga ute det totalt, jag lovar. 

fredag 9 oktober 2015

TGIF

Jag sa nångång till Jannica att fredagar är bara en till dag som egentligen alstrar ångest eftersom man väntar så länge på den och när den äntligen är här är det strax måndag igen. Absolut inget att vara glad för.

Fredag är den veckodag som man får vara så oproduktiv som möjligt på , men man har även en social plikt att ha roligt eller göra något socialt eller veckoslutigt (joo det är nu ett adjektiv). Men hur gör de som inte har pengar att sätta på en sixpack cider o hakis, eller de som inte har tomma hus att festa i, eller de som faktiskt kan dricka lagligt men faktiskt har insett hur tråkigt det är att härja på barer? Eller de som vill undvika levercirros vid 23 års ålder? Eller de som har både mensvärk och muskelvärk i höftet och knappt kan stå utan att lida? Ska även de vara tvungna att ha roligt och dansa till dancefloor hits från Spotify i ett par svettiga timmar och komma hem klockan två och somna med mejk och farkkun på? Och vakna klockan ett nästa dag med sömn- och vätskebrist och känna sig som ett fiasko?


Sen då? Sen är det lördag och man får inget produktivt gjort förutom konsumtion av typ pizza och kaffe, man träffar eventuellt någon eller rör på sig på något sätt eller idkar någon fritidssysselsättning, men antagligen med någon nivå av huvudvärk, krabbis eller skuldkänslor. Snabbare än du hinner säga "fredagen var totalkaos" är det Söndag kväll och du inser att du inte är färdig för en måndag, eftersom du inte har tvättat byke eller skrivit klart dina inlämningsuppgifter. Fenomenet går även under namnet söndagsångest.

På fredagar är det nästan synd att sitta hemma och skriva inlämningsuppgifter och somna klockan tio. Fast det är en optimal dag att inte stressa på kvällen och faktiskt kunna ta igen flera timmar sömnbrist som har samlats under veckan anses det konstigt att göra det. Orkar man inte köra ut på soppa på kvällen bombarderas man med frågor som "Vadåå edu sjuk eller?" "Haadu typ match imoron?" "Varför sku du int orka? De e freeda!"

Och fast man inte skulle festa eller ens förtära alkohol är det ändå förväntat att man ska göra något socialt. Typ mysa med sin bästis, se på film eller seriemaraton, bowla, (jk vem bowlar ens mer? Det är 2015) äta tacos eller någon annan icke-kreativ sysselsättning. Inte måla eller läsa faktaböcker eller skriva dikter, helst inte heller idka idrott, skolarbeten eller familjemiddag. Minst av allt blogga, och verkligen inte stressa. Städa kan man nog nästan göra tack vare en välkänd barnvisa, men det är nog inte så accepterat när du egentligen borde städa upp ditt ansikte för att se bra ut ikväll.

Våga vara samhällskritisk och ha tråkigt på fredagar! Läs romaner, tvätta byke och skriv dom där biologiessäerna fast inlämningsdatumet är om en vecka. Ännu bättre om du vågar kombinera det med en relativt sen kvällspromenad och tar en helt vardaglig, kort dusch efteråt (obs inte nåt lyxigt veckosluts badkarstjohej) och går tidigt och lägger dig. Sen kan du vara glad över att måndagen faktiskt snart kommer, dagen då du inte behöver bekymra dig över att ha roligt. Och faktum är att du kan faktiskt vara glad på andra dagar än fredag! Kom även ihåg att skadeglädje är den bästa glädjen, så du får möjligheten att vara glad när alla andra är besvikna över sina slappa och oproduktiva veckoslut. Själv ska jag äta sen middag med mamma, läsa How to use your enemies, svara på några mejl och begrunda mig lite i mina historieuppsatser.

Men som tur finns en nog ändå en sak som är värre än fredagar; fredagar om man är arbetslös.

tisdag 6 oktober 2015

Konst

Jag hade en konstlektion idag. Läraren inledde den med att berätta hur mycket hon tycker om att titta på saker. Att hon älskar att titta på alkoholister i spårvagnen  på väg bort från Berghäll, att hon skulle kunna sitta hela dagen på café för att titta på flickorna med sönderblonderat hår och lila läppstift, att det finns få saker som är lika sorgliga att alla undviker att titta på varandra i simhallens duschar. Hon sa att vi skulle gå till olika rum i små grupper, pojkar och flickor skilt, klä av oss, titta och rita. Jag tycker det var en väldigt bra uppgift och beundrar henne för att hon vågade ge oss den, och förvänta sig att vi faktiskt också genomför den. Ingen annan tyckte om den, ingen annan förstod ens varför vi gjorde det, och de flesta vägrade blankt att klä av sig ens sina strumpor. Jag fick vara modell för alla i rummet vi satt och ritade i, på samma gång som jag själv måste producera en bild. Resultatet blev en mer påklädd version av det här, jag ritade klart efter att skolan hade slutat och det inte längre fanns någon som blev besvärad av att jag tog av mig min bh.


Det blev ett självporträtt med kol och känslor istället för den exakta anatomiska studien gjord med blyertspenna och suddgummi vi skulle göra. Men om jag vill ha en exakt anatomisk bild kan jag ju faktiskt göra det med en metod som är mer exakt och verklighetstrogen än penna och gummi. Vill jag ha en bild av min övre kropp kan jag titta själv, jag kan be någon ta ett foto, räkna ut vad ekvationen för kurvan blir eller bara ta ett måttband och mäta. Då behöver jag inte plocka upp den där pennan och pappret, sätta mig framför en spegel och rita av. Konsten visar en annan sida av sanningen, för jag tror absolut inte att den där bilden är något annat än jag. Nej, den är inte anatomiskt korrekt och nej, den återger inte ljuset så som det var i rummet där jag ritade och nej, mina bröst ser knappast ens ut så där, men det var inte heller poängen. Poängen är att den säger något, att den visar vad jag känner, åtminstone för mig. Konstens uppgift är att säga det som inte går att säga på andra sätt, vid sidan om att provocera och göra det omöjliga möjligt. Så är det upp till den som tittar att bestämma vad den ser. I min bild ser jag stress, kaos, ilska och många andra ganska otrevliga känslor, känslor som bottnade i att ingen annan vågade visa ens en liten del av sin kropp. Jag vet att åtminstone en av mina klasskompisar bara såg bröst när han kom och undrade vad jag höll på med. Konst är inget alla behöver förstå, jag tror att det räcker med att konstnären bakom konstverket vet vad hon eller han ville säga. Då är allt okej. Resten är öppet för tolkning. Då kan det bli så mycket mer än vad konstnären avsåg från början, och det är det som är den fantastiska.

Vad vill jag då? Rita nakenmodeller, tala genom konsten och på något sätt få alla att sluta tycka att det är så oerhört jobbigt att ta av sig kläderna.

måndag 5 oktober 2015

Vårt bästa



Hej här är vi, och vi vet inte vad vi ska göra. Vi vet bara att vi ska göra vårt bästa. Vi vet att vi är tonåringar, att vi har ideal och att de bara är helt on crack. Oftast. Vi är egentligen varken roliga eller allt för samhällskritiska så det enda vi egentligen fösöker åstadkomma är någon form av kompromisslöst provocerande. Och så har vi rätt så mycket dumt att säga.


Andra saker vi vet:

Att vi använder uttrycket “åh gud” helt för mycket och helt för elakt.
Att vi försöker vara stereotyper av oss själva.
Att det är okej att gå på fest i myskläder om det är under tio personer på festen.
Att vi gör ett mycket dåligt försök att inte äta kött, till exempel genom att dricka sojalatten.
Att den här bloggen är också i grund och botten bara är ett mycket dåligt försök, eftersom vi egentligen vill skriva en novellsamling med ingen kommer att publicera den.
Att vi aldrig kommer att leva i en värld utan kapitalism.
Att stenar har ett egenvärde och att fiskar inte nödvändigtvis är naturens självklara höjdpunkt.
Att katter är gränsen mellan verklighet och icke-verklighet.
Att inget fungerar eftersom människor är vandrande, små kaosteorier.

Men det finns också löjligt mycket vi inte vet, som om utomjordingar (och älgar) känner till kapitalism och om vår egentliga uppgift är att bli strålande mammor i Westend.


Vi ska försöka återkomma till alla de saker vi har listat ovanför, men det lär ta en stund. Vi lovar inte att komma fram till några lösningar angående det här och mycket mer, men precis som igelkottar ska vi göra vårt bästa. Alla ska göra sitt bästa.