Kruknörd

Min Citronfikus (Ficus microcarpa) som jag fick för 11 månader sedan har lyckats föröka sig. På sommaren fick den en lite överentusiastisk gren som jag sedan klippte av för estetikens skull av och utav ren empati satt i ett vattenglas. Det tog inte länge för grenen att få små rötter, som antagligen ännu är för små för att sättas i kruka, men idag var dagen jag flyttade över min lilla kompis från sitt glas till sitt nya hem i en kruka.

Jag vet väldigt lite om krukväxter och ville ursprungligen bara ha en bonsai att dekorera mitt rum med. Jag fick en Citronfikus som säljs under namnet bonsai eller ginseng (eftersom man typ kan kalla alla träd med krokig stam för en bonsai, vissa stackars växter tvingas t.om. växa runt en ståltråd för att åstadkomma en bonsai-form) och ett annat träd som jag har halvt tagit kål på p.g.a. helt för mycket ljus och helt för lite vatten. Citronfikusar är löjligt lättskötta men brukar lida av stress under vintern och tappa blad och se allmänt sjuka ut. 

Egentligen stressade vi kanske bara ikapp, när man tar i beaktande högen av skolböcker bakom trädet.

Att bara chilla och vänta på sommaren brukar hjälpa, eftersom det är fullkomligt naturligt för inomhusväxter att vara sparsamma under den mörka vintern. Är växten ordentligt undernärd kan man ge den lite extra växtnäring och spela klassisk musik för den, men bäst resultat får man med att dränka den i fett och proteinpulver. 

Jag konstaterade igår att jag gillar mina krukväxter nästan mer än människor. Inte varje dag, och jag gillar dom inte mer än typ Jannica men sådär vissa dagar och människor i allmänhet.

Egentligen har jag ju kommit till slutskedet av min hipsterevolution. Min växt har åstadkommit ett nytt liv och jag har sett till att den ska fortsätta leva istället för att bara slänga bort avkomman. Inom de kommande åren kommer ni att hitta mig emigrerad till Köpenhamn, klädd i bara randiga eko- tröjor utövandes joga och banjorock med mina växter. Jag ska leva på grafisk design och dricka bara soijalatten och gröna smoothies. Antagligen hittar jag kärleken i en man med skägg och manbun, klädd i flanellskjorta och combat boots. Det är ett stort steg men tiden känns rätt nu. 

Farväl.

Eller som Danskarna säger; 

Farvel