Välfärdsstater och subektivitet

Efter att ha spenderat väldigt mycket av mina tid den senaste månaden i sällskap som inte består av enbart finlandssvenska huvudstadsregionbor tror jag mig vara lite klokare. Det ger en ett ganska mycket bättre perspektiv på världen att kliva ut ur sin egen välfärdsbubbla av utbildning, höga skatter och vegetarisk mat, resa iväg och se ett land på gränsen till revolution tillsammans med samhällsaktiva studerande från resten av Europa.

Jag trodde jag såg världen på ett nästan realistiskt sätt. Jag trodde jag kunde granska min omgivning mer objektivt än subjektivt. Jag trodde inte jag såg socialdemokrati som det enda rättvisa alternativet. Jag trodde jag kunde tänka utanför min bekvämligthetszon, jag trodde jag kunde diskutera välfärd ur ett nästan neutralt perspektiv, jag trodde jag kunde tömma mitt huvud och se världen på ett nytt sätt bara jag bestämde mig för att det var det jag ville.

Jag kan inte. Ingen jag har träffat hittills kan. Vi är helt för färgade av vår bakgrund för att kunna tänka objektivt, oftast till och med för påverkade för att kunna granska något kritiskt. Exemplet som självklart ligger närmast mitt hjärta handlar om välfärd - jag har mycket svårt att se hur någon annan modell än den nordiska välfärdsmodellen skulle kunna fungera, för den nordiska är ju bara så mycket bättre. Så är det bara, det är "fakta" som har presenterats för oss i skolan, det är något jag får höra varje gång jag berättar att jag är från Finland ("oh, we know, everything is perfect there"), när någon klagar på att deras politiker är korrupta och att de inte får skolmat känns det ju minst sagt dumt att klaga på att vårt studiestöd är lite för litet för att man ska kunna leva lyxliv på det och att skolmaten är äcklig. Ja, allt är väl ganska perfekt då, förlåt för att jag klagade, låt mig nu bara ta fram min macbook och skicka iväg det där mailet till min mamma om att hon ska boka en gratis tandläkartid åt mig innan jag fyller 18. 

Vad är då problemet? Att jag inte visste att jag är så fastlåst in min välfärdsverklighet att jag blir rädd när någon talar om korruption bland politiker. Att min världsuppfattning faktiskt är min vardag, hur mycket jag än försöker göra den till något annat. Jag vill inte vara samma sak som min bakgrund. 

Trots allt är det väl ändå ett steg på vägen att ha insett hur mitt tankesätt ser ut och var det kan förbättras. Det enda jag vet är att jag ingenting vet, som Sokrates sa.

TL;DR: Alla nordbor är socialister oberoende av vad de själva tror och jag vet ingenting. 

Om respekt

Ingen kan vara av samma åsikt som alla andra. Ingen kan älska alla andra hur mycket den än försöker intala sig det. Människorna kan inte förstå varandra fullständigt, eftersom alla är sönder inuti på ett sätt som är så individuellt att igen någonsin kommer kunna fixa det. Vi är alla så sönder att vi inte ser våra egna brister, att vi inte förstår var det är vår själ har krossats, och vi kan ännu mindre se var skadorna finns hos någon annan.

På grund av, eller kanske till och med tack vare, det här faktumet är respekt det finaste dygden av dem alla. Ifall vi kan respektera andra människor har vi redan kommit oerhört långt på vägen att vara bättre människor. Det fantastiska med det här idealet är att du varken behöver älska alla, vara av samma åsikt som dem eller ens förstå dem över huvud taget - du måste bara respektera att de har en åsikt, att de finns, och att det inte nödvändigtvis går ihop med din bild av världen. Leva och låta dem leva, helt enkelt, och vara lite snäll mot dem på samma gång.

Det låter enkelt, men om det faktiskt vore så enkelt skulle vi knappast ha några krig. Problemet här är att människor tenderar att se bara sina egna åsikter som de rätta åsikterna, och det är här det går fel. Det blir inte lättare av att det finns åsikter som tekniskt sätt är rätt (till exempel åsikten att fysikens lagar styr hur du kan röra dig på jorden), men inte nödvändigtvis är sanna för alla individer. Dessutom beror det mycket på situationen vad du anser vara sant och falskt, ifall din bästa vän är dödligt sjuk är du knappast hemskt långt ifrån att tro på mirakel trots att alla naturens lagar säger att din vän borde dö. Livet är inte objektivt. Det är här utmaningen finns.

Med det här någonstans i ditt huvud vill jag att du ser på motsatsparet religion/ateism igen. (Ifall du inte gillar mitt exempel kan du ersätta det med något annat lämpligt motsatspar, som kapitalism/socialism eller droger/anti-droger genom hela resten av texten.) Anta att du hör till ena sidan och inte tvekar någonstans mittemellan. I så fall antar jag att du har baserat din ställning på något, med andra ord anser du att någondera är mer rätt. Den andra blir i så fall automatiskt fel, och eftersom 'fel' knappast kan ses som ett positivt ord ifrågasätter du människorna på den andra sidans livsåskådning. Varför gör du det?

Jag är inte religiös. Jag har inte mycket till övers för religiösa riter, eftersom jag inte tror på dem. Jag tycker rentav att det är lite respektlöst att jag är konfirmerad och att jag antagligen kommer gifta mig i kyrkan, helt enkelt för att jag tar bort något av det heliga från de personer som faktiskt tror på det. Jag förstår inte varför de gör det, men jag är glad att de kan tro på det, att de kan hitta lycka i det. Jag är ledsen att allt jag vill uppnå är karriär och lycklig familj, västvärldens ideal, medan de religiösa människorna i min omgivning kan hitta frid i tillvaron och lycka i religionen. Jag är imponerad över att de har en så lätt lösning som löser så många av deras problem och uppriktigt glad över att det är så. Egentligen spelar det ingen roll om det är Jesus eller fysiken eller seglingen de sätter all sin tid och energi på och med det uppnår lycka. Jag saknar mål och mening, jag är en rotlös varelse utan lösningar på livets frågor, jag är förundrad och glad över att någon annan faktiskt lyckas finna mening och mål. Det spelar faktiskt ingen roll vad det är som får dem att bli lyckliga, så länge de inte försöker tvinga dig att vara lycklig på samma sätt. På samma sätt ska du inte tvinga någon annan att se världen på ditt sätt, med tanke på hur söndriga alla är det mycket möjligt att det helt enkelt inte går. Lite som att försöka trycka ihop två pusselbitar som inte passar.

Respektera alla andras sätt att vara lyckliga. Du behöver inte vara av samma åsikt. Du behöver bara vara glad för deras skull. Allt vi vill är ändå bara att uppnå lycka, låt alla ha sina egna vägar dit. Försök bara inte tvinga någon med dig på din väg för att du tror att den är mycket bättre än alla andra vägar. Kanske det är du som går vilse till slut?

Gästinlägg från Åbo: Om identiteter

Det är med stolthet jag presenterar vårt första gästinlägg, ett fantastiskt gästinlägg av en minst lika fantastisk person. Vill du också vara med? Skicka oss dina texter. Ifall de är tillräckligt bra publicerar vi dem. I och för sig är det väl en tveksam ära att bli publicerad i en konstig, oregelbundet uppdaterad blogg som ingen läser, men vi blir glada ändå. Speciellt om dina texter är så här bra.

Tillbaka till saken; 

Jag har aldrig känt mig speciellt finsk. Det tog mig sjutton år att lära mig majoritetsspråket i mitt eget land tillräckligt bra för att våga öppna munnen för att säga något annat än de obligatoriska ‘moi’ ‘kiitos’ ‘moikka’ i mataffären. Idag talar jag svenska, finska och engelska om vartannat varje dag, och för det mesta funkar allting riktigt bra.

När jag är i Finland identifierar jag mer med svenska memes, inside jokes och TV-serier än med finska sådana. Jag har aldrig förstått mig på finska humor-program, finska filmer eller finsk reklam. Finsk musik är inget jag lyssnat på, någonsin. Finsk iskelmä och finska såpor ger mig nippor. Jag har aldrig brytt mig ett skvatt om hur det finska hockeylaget klarar sig. Den finska kulturen är helt enkelt ingenting jag betraktar som en del av mig, och när mina kompisar talar om gårdagens Putous eller deras barndom framför Pikkukakkonen känner jag mig mest bara utanför.

Men när jag är i Sverige inser jag att jag ju inte är svensk heller. Mitt modersmål är svenska, jag har sett på svensk TV hela mitt liv. Jag har vuxit upp med svensk musik, och det är det bästa jag vet. Jag älskar svenska accenter och jag älskar allt man kan göra med det svenska språket. Och ändå är jag bara en utomstående, en som råkar veta väldigt mycket om den svenska kulturen.

Den här sommaren insåg jag något som jag egentligen alltid har vetat, men aldrig liksom riktigt kunnat sätta fingret på. Jag är finlandssvensk. Det låter självklart, och klart att det är. Men finlandssvenskheten är inte bara något som beskriver mitt modersmål och min status som minoritet i mitt hemland. Finlandssvenskheten definierar vem jag är. Min finlandssvenskhet är “och varifrån kommer du?” som första fråga när du träffar någon ny. Min finlandssvenskhet är att tala med folk från Karleby och från Helsingfors, och förstå båda två. Min finlandssvenskhet är Finlands svenska scouter, där alla antingen är släkt eller barndomskompisar. Seglingen, som sitter i märg och själ. Höstdagarna där alla är som du. Stafettkarnevalen där alla du någonsin känt samlas och hejar på varandra. Snapsvisorna du sjungit bokstavligen sedan du föddes. Skärgårdsorten du har tusen kopplingar till men ingen av dem har att göra med varandra. Skrytsamma låtar som handlar om hur mycket pengar du har, som ger alla andra spader men som du älskar. Sås & Kopp. Ted & Kaj. Släkt i Grankulla. 80% av släkten med rötter i Österbotten. Kräftskiva. Att rådda. Dynvar. Hoppeligen. Krabbis. Kiva. Att hajoo. Åsnebryggor. Att täckas. Morkis. Nakupelle. Att stritta.

Finlandssvenskheten är mitt kulturarv.

När jag umgicks enbart med finlandssvenskar under ett par månader, insåg hur mycket jag tycker om den här identiteten. Hur mycket av mig som är en förlängning av den finlandssvenska identiteten; en stereotyp som jag gjort till min egen. Jag insåg att en som inte vet att jag är finlandssvensk, och som inte vet något alls om finlandssvenskhet, egentligen inte kan veta nånting alls om mig.

När min pojkvän skjutsade hem mig och vi lyssnade på en finsk låt i bilen slog det mig hur konstigt det är att vi talar engelska med varandra ca 60% av tiden. Han, en purfinsk kille med ljust hår och en förkärlek för depressiv musik och stora mängder alkohol; och jag, en seglingsälskande finlandssvensk tjej med rötter i Grankulla och Österbotten. Svaret ligger inte i någonderas enstaka identitet, utan i den identiteten vi skapat tillsammans. Skolgång på engelska, mina mer eller mindre bristande finskakunskaper, hans mycket bristfälliga svenska, en invand rutin av att använda engelskan samt de människor vi har runt oss har alla bidragit till att vi ledigt växlar mellan finska och engelska, ibland mitt i en mening.

Jag tror att identitet är ett föränderligt och formbart koncept. Jag är inte densamma när jag umgås med finlandssvenskar med vilka jag delar mitt modersmål och kulturarv, som när jag umgås med finskspråkiga finländare, med vilka jag delar mitt land. Inte heller är jag densamma när jag umgås med svenskar, med vilka jag aktivt måste tänka på mitt språkbruk så att jag gör mig förstådd, som när jag umgås med min pojkvän, med vilken jag delar en koppling som överskrider språk- och kulturarvsgränserna.

Och visst finns det spår av den finska folksjälen i mig också. Jag sätter mig inte bredvid någon annan i en buss där det finns lediga ensamma säten. Jag blir obekväm om en försäljare är för påträngande. Jag lyssnar nästan uteslutande på musik i moll-toner och drabbas årligen av någon form av mörkerdepression. Min inställning till alkohol skiljer sig markant från den i många andra länder. Min inställning till nakenhet är liberalare än hos någon annan nationalitet jag träffat på. Vedeldad bastu vid ett vattendrag är ett nöje jag uppskattar väldigt mycket. Och framför allt finns det sisu i mig, en inställning som gör att jag klarar av det mesta jag ställs inför.

Mycket av identiteten sitter i språket, men språk, bakgrund och kulturella preferenser kan inte diktera en identitet. Jag är inte purfinsk, men jag har mina finska drag. Jag är inte heller svensk, men jag delar en stor del av min kulturella bakgrund med många svenskar. Jag är finlandssvensk, någonstans mitt i mellan. Och även den identiteten växlar beroende på mitt sällskap.

#inspo

Idag har jag städat mitt rum. Jag hittade väldigt många saker, det jag fastnade mest för var den hög teckningar och målningar jag har sparat. Idag åkte ungefär hälften av den högen vidare till livet efter detta (jag vill faktiskt inte ha kvar mina högstadieexperiment med bläckfläckar hur charmiga de än kan tänkas vara om 25 år). 

Jag har alltid målat. I början var jag dålig på det. Efter några år trodde jag att jag var bra på det. I dag vet jag att jag aldrig kommer bli hyperrealist och att jag i stället målar känslor. De två tavlorna här ovanför är målade ungefär med fem års mellanrum. Jag är oerhört stolt över båda två, och tyckte länge att den övre (som alltså är målad kring 2010) är det överlägset bästa jag har producerat. I dag är jag rätt så övertygad om att den undre tavlan, målad för ett år sedan, står på den platsen. Jag tror att till och med de som inte har sett hemskt mycket amatörkonst kan konstatera att den undre är bättre i så gott som alla aspekter. Trots att jag målar bättre än medeltalet idag är det ingen magisk talang jag har haft sedan jag föddes. Jag har blivit bra på det eftersom jag har övat i tio år.

Dagens tonårsideal handlar alltså om att det går att uppnå så gott som vad som helst bara man försöker, försöker igen, övar och övar ännu mera. En teori som flög runt i skolan för ett tag sedan var att allting är möjligt, och om det är omöjligt dör du på vägen dit. Jag är inte riktigt beredd att gå så långt, men jag vågar definitivt påstå att det mesta är möjligt så länge det finns motivation att göra det. Jag är urdålig på att springa, men jag är betydligt bättre på det nu än för tre år sedan. Jag är bra på att skriva, men om man söker fram fem år gamla texter är det inte svårt att se hur mycket bättre jag är på det nu. Jag har fortsatt göra det jag älskar och med tiden har jag blivit bra på det - jag är helt säker på att jag kan bli ännu bättre bara jag fortsätter öva mig. Det finns inget som säger att jag inte skulle kunna måla hyperrealistiskt om jag skulle vilja det, det är bara jag som har tyckt att det är onödigt och valt att inte göra det. Jag har alltid hatat att stryka skjortor, men jag har gjort det så många gånger att jag faktiskt gör det snabbt och bra nu, trots att jag inte älskar varje sekund av det. 

Det fantastiska med det här är att man inte ens aktivt behöver försöka för att bli ännu bättre på något man redan är bra på (så länge du inte vill springa på OS-nivå, ungefär). Det räcker med att fortsätta göra det du är bra på så blir du ännu bättre. Och om du inte är bra på något? Fortsätt leva, så blir du bra på det du gör mest. 

Jag visste inte att det gick att skriva positiva tonårsideal, men tydligen går det. Gå ut i världen, gör det du älskar, bli bäst på det och förändra världen. 

Tonårsidealens tonårsideal

“Fin tanke, men snälla Jannica, du måste faktiskt tänka realistiskt i den här frågan...”
“Ja, men så där realistiskt sett…”
“Hur mycket tror du riktigt om mänskligheten? Den verkliga världen ser inte ut så där...”
“Din idealism kan inte förbättra världen, ta en till öl”

Låter det bekant? Låter det övertygande? Har också du blivit övertygad om att det är så det faktiskt är?

Det realistiska svaret på frågan är ja, ja och ja. Det skulle jag också ha satt för en vecka sedan, men så råkade jag av misstag snubbla in på en intressant diskussion. Diskussionen fick sin början i fenomenet aktivism och vad det egentligen är bra för, men kom så småningom att handla om idealismen och realismen som komponenter i aktivismen, vilken roll de egentligen har, vad deras förhållande till varandra är och vilken som ska dominera. Det fanns väldigt många åsikter om saker - varför skulle aktivisterna göra något så icke-realistisk som kämpa för ouppnåeliga ideal om det är snabb förändring de vill ha? Men varför skulle de kämpa över huuvd taget om de så lätt böjer sig för vad som är möjligt, nöjer sig med något som är helt okej istället för att försöka kämpa sig högre och högre upp mot idealet?

Jag ser faktiskt aktivismen som en sorts aktiv idealism. Det är definitivt så jag ser mig själv när jag har mina aktiviststunder. Jag skulle helt enkelt inte orka göra någonting om jag faktiskt inte trodde på att det kan bli bättre, att det går att komma närmare idealet, och jag skulle faktiskt inte orka kämpa om jag skulle tro att det är omöjligt att uppnå perfektion. Av erfarenhet vet jag att någon annan förr eller senare kommer och säger stopp, vi är i verkligheten och inte i din utopi. På något sätt verkar det så mycket lättare att gömma sig bakom ett skal av halvfalsk och ganska obehalig realism och bara acceptera världen som den är eftersom “den endå är helt okej och det inte går att uppnå idealet”. Det är ett så mycket enklare tankesätt än att faktiskt sätta sig ser och fundera på vad idealet är, vad det är vi vill uppnå, och sedan med små, små steg ta sig lite närmare det. Vi behöver aktivisterna, de som vet vad de vill, de som orkar kämpa för sin sak tills de faller ner av utmattning. Om alla bara skulle tänka realistiskt skulle världen stanna kvar på sin plats och stampa till den kollapsar. Världen behöver de unga idealisterna som vill och kan göra allt för att göra det mesta lite bättre.

Jag är mycket medveten om att jag inte kan förändra sättet vi alla lever på med lite aktiv fredagsidealism, och jag säger inte att vi ska mobilisera massorna, gå ut på gatorna och protestera sönder oss själva (trots att det också skulle vara lite roligt). Jag försöker bara säga att realism inte är det enda tankesättet värdigt att användas, i motsats till vad vi alltid har blivit lärda i skolorna. Verkligheten är subjektiv. Låt oss fokusera på att göra den bättre i stället för att ta reda på vad som är verkligt och vilka förändringar som är realistiska. Vi kommer ändå misslyckas när vi gör något för svårt, så varför inte sikta högt och se hur långt det bär? 

Fortsätt med filosofiska kaffepauser, världsförbättrande fredagkvällar, glöm inte bort dina tonårsideal trots att du växer bort från tonåren, och var aldrig rädd för att gå ut på gatorna för att göra något lite, lite bättre. Med små steg går vi mot lyckligare liv, samhällen, världar.

Veganism som elitkult

Jag är inte vegan, eller ens vegetarian. Idag åt jag köttbullar med gott samvete. Men jag äter inte kött ens nära på varje dag. För mig handlar det om att värna om jorden och miljöresurser då köttproduktionen lämnar stora CO2- avtryck och kräver enorma mängder vatten. Jag mår bra och blir glad av vegetarisk eller vegan mat, då jag dessutom vet att det gör bra för både mig och planeten. Dessutom är jag glad över att inte behöva understöda dödandet av varelser som nog ändå vill leva.

Det låter ju inte så svårt? Att lämna bort kött några gånger i veckan? Ändå verkar det som en allt-eller-ingenting- situation för de flesta.

Jag är glad över att vår skola serverar bara vegetariskt en gång i veckan. Alla är dock inte det.
En gång frågade någon retoriskt "Varför måste det ens finnas vege-dagar? Varför kan dom inte bara severa kött varje dag?" lite klagande. För mig är den nästan allmänbildning varför alla inte kan äta kött varje dag, så jag svarade, lite flummigt, att världen inte fungerar så och att köttproduktionen förorenar mer än alla bilar i världen (typ). Personen verkade förstå, men såg mig antagligen som värsta greenpeaceaktivisten och undrade om jag själv var vegetarian. Jag var glad över att kunna förvåna honom med att säga att jag inte är det.

För att fast alla inte bör äta kött varenda dag, betyder det inte att exakt alla måste lämna bort köttet 7 dagar i veckan. Det är åtminstone inte en realistisk lösning, eftersom så ultimata mål skrämmer folk. Det är långt utanför de flestas bekvämlighetszoner att över en natt bli fullständigt vegan. Och hur många gånger har man inte hört argumentet "Jag skulle inte kunna bli vegetarian, eftersom jag tycker om bacon för mycket". Det betyder ju knappast att man äter bacon 24/7? Jag känner exakt noll personer som skulle äta bacon som huvudsaklig källa för djurprotein. Hur förhindrar då kärleken för bacon att äta lite mera växt-baserat?

Jag tycker att det dessutom är lite naivt att lämna bort all kött över en natt utan att tänka efter lite mer (beroende förståss på syftet, i detta sammanhang tänker jag på miljön), för nog är det ju alla gånger miljövänligare att äta inhemsk älg än avokado från sydamerika. Min mening är dock inte alls att peka ut vem som gör etiskt rätt beslut, utan mer att visa hur ingen påriktigt kan göra allt, men alla faktiskt kan göra någonting! Och hellst utan att bli kritiserad för något man är eller inte är.

Säg till exempel att jag har bestämt mig för att bli vegan, men för enkelhetens skull äter jag då och då ost på min morgonmålsmacka, eftersom min familj köper hem det och jag vill hellre att det äts än att osten skulle slängas bort. Jag är vegan delvis pga miljön, delvis för att jag är emot djurplågeri och hur vissa produkter tillverkas och delvis för att jag tycker det är spännande och nyttigt. Får jag då kalla mig vegan om jag äter t.ex. självfångade kräftor eller ost? Eller om jag nån dag äter en hamburgare, eftersom jag saknar smaken lite grann?

Kanske inte, men vem bryr sig? Om jag följer mina egna principer, som dessutom stämmer överens med verkligheten och vet att det gör gott för miljön samt är du med mina handlingar finns det väl ingen orsak att ens villa sätta stämpel på det hela. Det spelar ingen roll om man kan kalla sig vegan, vegetarian eller halv-vegetarian. Veganism handlar inte om att tillhöra en elitkult som bara släpper in perfekta världsförbättrare. Problemet ligger i hur svartvitt man faktiskt ser på saken, och att det anses skenheligt att handla på något annat sätt än i någondera av ändorna av spektrumet.

Alltså det att man äter växtbaserat och inte understöder köttproduktion spelar roll. Inte vilken låda man kan sätta sig in i eller vem man upprör eller tillfredsställer. Jag vill tro på att kunna leva i en värld där ingen behöver göra allt, men alla gör någonting, vem det än gäller, för det spelar roll. 

Vi är alla sjuka

Tänk dig en värld där alla delas in i sjuka eller friska människor. Varför eller hur spelar ingen roll, men är du frisk har du rätten att göra precis vad du vill, medan du i princip avrättas om du är sjuk. Varför? För att friska människor, och bara friska, kan använda sitt förnuft. De som inte är sjuka kan helt enkelt inte göra det, och eftersom de inte bidrar till samhället är det ju onödigt att de lever, eller hur?

Ungefär så här lät resonemanget på en filosofitimme, när det vi diskuterade var Kants kategoriska imperativ i praktiken. För de som inte känner till det kategoriska imperativet lyder det så här: Handla som om maximen för din handling genom din vilja skulle kunna bli allmän naturlag. Ganska enkelt att förstå, och fullständigt omöjligt att tillämpa i praktiken, som något annat än en personlig livsfilosofi. Trots att jag tycker att diskussionen spårade ur lite redan vid "men det fungerar inte eftersom alla inte har ett förnuft" blev jag riktigt besviken när en av mina klasskamrater formulerade det som att "det fungerar inte eftersom vissa människor har sjuka hjärnor". Vad är en sjuk hjärna? Vem har makten att bestämma vilken hjärna som är sjuk? Är det faktiskt så att vissa hjärnor har något fel från början, eller handlar allt om vad man gör till problem? Betyder "sjukdom" att förnuftet på något sätt skulle vara försvunnet?

Motsatsparet sjuk-frisk faktiskt också bara är en mänsklig konstruktion och därför förmodligen är lika ofullständig som det kategoriska imperativet. I dagens samhälle klassificeras personer med nedsatt förmåga till empati som sjuka. Är det inte tvärt om de som tänker mest rationellt av alla, och därför borde kunna använda sitt förnuft på ett bra sätt? Alla som inte anses vara "normala" blir automatiskt sjuka. Det finns få saker jag ogillar så starkt som att sätta in människor i fack som normal och onormal, frisk eller sjuk, så länge det inte gäller något så konkret som till exempel magsjuka. Jag är ingen neuropsykolog, så jag ska vara lite försiktigt med att uttala mig om saken, men jag antar också att många sorters psykisk obalans ändrar med tiden. Varför skulle det inte gå att ha någon sorts motsvarighet till magsjuka i sin hjärna? Ett allvarligt, men snabbt övergående, tillstånd av irrationalitet och avvikande beteende.

Om man dessutom ska låta bara de friska vara en del av samhället måste man ju utesluta alla barn, alla som sörjer, alla förälskade, alla stressade... Listan på personer med nedsatt hjärnkapacitet kan ju faktiskt göras hur lång som helst. Kvar kommer bara de rationellaste av de rationella bli, och det är väl just de som brukar kallas personer med nedsatt förmåga till empati. Vad händer då? De är ju också sjuka, och ska inte få vara med. Bra jobbat, samhället.

Slutligen, läs det här.

Åtminstone jag undviker in i det sista att kalla någon för sjuk. Om jag själv tar illa upp när någon delar in folk i sjuka och friska vill jag inte ens veta hur det känns för någon med en diagnos som säger att den är psykiskt sjuk.

Marie undrade vad jag höll på att skriva, men formulerade det som "vad idealiserar du?". Jag idealiserar sjukdom. Det gör jag faktiskt, i bemärkelsen sjukdom som det icke-normala sättet att tänka. Världen skulle vara en mycket, mycket sämre plats om alla vore "friska".