Vad är en stereotyp av mig själv?

"Vi är inte hipsters, vi bara gillar chai och kreativa sysselsättningar" 

En sen kväll för länge sedan råkade Marie mynta uttrycket "en stereotyp av sig själv". Jag minns inte ens sammanhanget, bara att uttrycket började leva och så småningom beskrev det mesta jag gjorde i huvudsak för att se hur omvärlden reagerade på att jag gjorde det så öppet. Det är inte alls lika farligt som det låter, det går ungefär ut på att läsa tjocka, klassiska romaner i skolans soffor, äta vegetarisk mat, måla i skolan, gå på konstmuseum och helt enkelt visa mer av mig själv (bildligt talat). I samband med bilden och bildtexten från dagens håltimme började jag fundera lite på om det faktiskt är möjligt att vara en stereotyp av sig själv. Är vi inte hipsters om vi har alla attribut som definierar en hipster, eller kommer det inifrån? Wikipedia säger så här:

"En stereotyp är en inre bild av en tänkt, eller faktisk grupp och dess medlemmar, ofta i form av förenklade föreställningar av medlemmarnas egenskaper."

Enligt det resonemanget är vi definitivt hipsters, för om man ser det utifrån och förenklat i form av en snapstory ser vi definitivt ut som de hipsters bildtexten försöker förneka. Men vad händer om vi sätter in oss själva? Kan jag vara en stereotyp av Jannica, eller är det möjligtvis Jannica som är en stereotyp av mig? Hur fungerar det riktigt? Blir jag en stereotyp av mig själv om jag är mig själv till en så hög grad att ingen längre tror att jag är mig själv, när jag helt enkelt överdriver? Är det ens en bra sak att vara sig själv så mycket?

Jag vill tro att det är en bra sak. Jag skulle vilja leva i ett samhälle där alla kan vara sig själva hur mycket de vill utan att behöva sättas in i stereotypiernas fack. Jag vill kunna överdriva de personlighetsdrag jag tycker om hos mig själv utan att få kommentarer som "jag vet att du inte är så där mycket ekoterrorist på riktigt". Det gör mig faktiskt lika ledsen som om någon skulle kommentera mina fullständigt äkta, inte-överdrivna personlighetsdrag på ett negativt sätt, om inte ledsnare, eftersom den som kommer med den kommentaren trycker ner den bättre versionen av mig själv. Jag tror faktiskt att det är bättre för alla om jag avreagerar mig genom att måla och tänker lite mer ekologiskt i min vardag, utan att jag för dess skull vill bli insatt i ett fack som heter "konstnärlig überhipsterekoterrorist". Jag vill inte bli förenklad till något så platt, jag vill ju bara vara Jannica och göra det jag vill. Utan att någon ska känna att den behöver definiera mig som något annat.

Det där med ett definiera andra och sig själv är i och för sig också en väldigt intressant fråga, men jag tror jag ska återkomma till det senare. Idag vill jag bara säga att ni gärna ska vara stereotyper av er själva, det vill säga överdriva det ni vill vara till gränsen till det löjliga. Det är bättre än att stänga ute det totalt, jag lovar.