Jag har varit i Estland. Jag har diskuterat EU-politik. Jag har simmat klockan tre på morgonen, sovit på golvet, talat lettiska och argumenterat för att människor ska få leva så länge som möjligt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om alltihopa. Jag vet att en av de mest givande diskussionerna jag någonsin har haft handlade om en jämförelse mellan Stephen Hawking och gud i en simbassäng klockan halv tre, och att jag faktiskt inte har något emot att sova på golv, men det är frågan om livet som gör mig lite kluven. Vem har rätt att leva och varför? Blir något alls bättre av att man botar alla de sjukdomar en åldrande befolkning kommer lida av? Vad är idén med att kunna döda en cancercell här och där om personen i fråga ändå kommer att dö av en influensa något år senare eftersom kroppen helt enkelt kollapsar av ålder?
Jag tycker absolut inte att någon ska tvingas lida. Jag säger inte att vi ska sluta utbilda läkare och bara ge upp med att försöka hitta ett botmedel mot cancer och aids, det jag menar är att jag inte alls skriver under att läkarnas uppgift är att hålla människor vid liv så länge som möjligt. Jag hade väldigt svårt att använda argumentet som handlade om att vi får människor att leva längre när jag försvarade vår resolution om laserns möjligheter inom medicinen. Alla ska ändå dö i något skede, blir något faktiskt bättre av att vissa personer som har möjlighet att få använda den senaste tekniken inom hälsovården i priviligerade västerländer?
Det blev inte precis bättre av att vi hade börjat alltihopa med en etisk diskussion med temat otrohet och våld. Där debatterade alla sin egen moral i stället för etiken bakom det (suck), tänkte inte över huvud taget på att någon annan kunde ha rätt (suck) och glömde totalt bort att vad som är etiskt rätt beror på vilken etisk analysmetod man använder sig av (suck). Eftersom vi trots det kom fram till ett svar alla var relativt nöjda med trodde jag att någon annan skulle se de etiska problemen i också i vårt huvudsakliga problem. Visst lyckades vi se det några gånger, men det sorterades bort eftersom det inte fanns någon lösning. Det är väl klart att det inte fanns någon entydig lösning, men det finns det mycket sällan, också när det gäller konkreta saker. Jag är mycket, mycket ledsen att min kommitté valde att ta bort en fråga eftersom den inte hade någon lösning. Det är ett obehagligt sätt att se på världen.
Låt människor dö när det är dags för det, men låt dem inte lida i onödan. I en perfekt värld skulle alla kunna få dö med värdigheten i behåll, både psykiskt och fysiskt. I en perfekt värld skulle döden inte vara så otroligt dramatisk och ångestframkallande som den är i dagens samhälle, utan bara något oundvikligt och slutgiltigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar