Idag har jag städat mitt rum. Jag hittade väldigt många saker, det jag fastnade mest för var den hög teckningar och målningar jag har sparat. Idag åkte ungefär hälften av den högen vidare till livet efter detta (jag vill faktiskt inte ha kvar mina högstadieexperiment med bläckfläckar hur charmiga de än kan tänkas vara om 25 år).
Jag har alltid målat. I början var jag dålig på det. Efter några år trodde jag att jag var bra på det. I dag vet jag att jag aldrig kommer bli hyperrealist och att jag i stället målar känslor. De två tavlorna här ovanför är målade ungefär med fem års mellanrum. Jag är oerhört stolt över båda två, och tyckte länge att den övre (som alltså är målad kring 2010) är det överlägset bästa jag har producerat. I dag är jag rätt så övertygad om att den undre tavlan, målad för ett år sedan, står på den platsen. Jag tror att till och med de som inte har sett hemskt mycket amatörkonst kan konstatera att den undre är bättre i så gott som alla aspekter. Trots att jag målar bättre än medeltalet idag är det ingen magisk talang jag har haft sedan jag föddes. Jag har blivit bra på det eftersom jag har övat i tio år.
Dagens tonårsideal handlar alltså om att det går att uppnå så gott som vad som helst bara man försöker, försöker igen, övar och övar ännu mera. En teori som flög runt i skolan för ett tag sedan var att allting är möjligt, och om det är omöjligt dör du på vägen dit. Jag är inte riktigt beredd att gå så långt, men jag vågar definitivt påstå att det mesta är möjligt så länge det finns motivation att göra det. Jag är urdålig på att springa, men jag är betydligt bättre på det nu än för tre år sedan. Jag är bra på att skriva, men om man söker fram fem år gamla texter är det inte svårt att se hur mycket bättre jag är på det nu. Jag har fortsatt göra det jag älskar och med tiden har jag blivit bra på det - jag är helt säker på att jag kan bli ännu bättre bara jag fortsätter öva mig. Det finns inget som säger att jag inte skulle kunna måla hyperrealistiskt om jag skulle vilja det, det är bara jag som har tyckt att det är onödigt och valt att inte göra det. Jag har alltid hatat att stryka skjortor, men jag har gjort det så många gånger att jag faktiskt gör det snabbt och bra nu, trots att jag inte älskar varje sekund av det.
Det fantastiska med det här är att man inte ens aktivt behöver försöka för att bli ännu bättre på något man redan är bra på (så länge du inte vill springa på OS-nivå, ungefär). Det räcker med att fortsätta göra det du är bra på så blir du ännu bättre. Och om du inte är bra på något? Fortsätt leva, så blir du bra på det du gör mest.
Jag visste inte att det gick att skriva positiva tonårsideal, men tydligen går det. Gå ut i världen, gör det du älskar, bli bäst på det och förändra världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar