Välfärdsstater och subektivitet

Efter att ha spenderat väldigt mycket av mina tid den senaste månaden i sällskap som inte består av enbart finlandssvenska huvudstadsregionbor tror jag mig vara lite klokare. Det ger en ett ganska mycket bättre perspektiv på världen att kliva ut ur sin egen välfärdsbubbla av utbildning, höga skatter och vegetarisk mat, resa iväg och se ett land på gränsen till revolution tillsammans med samhällsaktiva studerande från resten av Europa.

Jag trodde jag såg världen på ett nästan realistiskt sätt. Jag trodde jag kunde granska min omgivning mer objektivt än subjektivt. Jag trodde inte jag såg socialdemokrati som det enda rättvisa alternativet. Jag trodde jag kunde tänka utanför min bekvämligthetszon, jag trodde jag kunde diskutera välfärd ur ett nästan neutralt perspektiv, jag trodde jag kunde tömma mitt huvud och se världen på ett nytt sätt bara jag bestämde mig för att det var det jag ville.

Jag kan inte. Ingen jag har träffat hittills kan. Vi är helt för färgade av vår bakgrund för att kunna tänka objektivt, oftast till och med för påverkade för att kunna granska något kritiskt. Exemplet som självklart ligger närmast mitt hjärta handlar om välfärd - jag har mycket svårt att se hur någon annan modell än den nordiska välfärdsmodellen skulle kunna fungera, för den nordiska är ju bara så mycket bättre. Så är det bara, det är "fakta" som har presenterats för oss i skolan, det är något jag får höra varje gång jag berättar att jag är från Finland ("oh, we know, everything is perfect there"), när någon klagar på att deras politiker är korrupta och att de inte får skolmat känns det ju minst sagt dumt att klaga på att vårt studiestöd är lite för litet för att man ska kunna leva lyxliv på det och att skolmaten är äcklig. Ja, allt är väl ganska perfekt då, förlåt för att jag klagade, låt mig nu bara ta fram min macbook och skicka iväg det där mailet till min mamma om att hon ska boka en gratis tandläkartid åt mig innan jag fyller 18. 

Vad är då problemet? Att jag inte visste att jag är så fastlåst in min välfärdsverklighet att jag blir rädd när någon talar om korruption bland politiker. Att min världsuppfattning faktiskt är min vardag, hur mycket jag än försöker göra den till något annat. Jag vill inte vara samma sak som min bakgrund. 

Trots allt är det väl ändå ett steg på vägen att ha insett hur mitt tankesätt ser ut och var det kan förbättras. Det enda jag vet är att jag ingenting vet, som Sokrates sa.

TL;DR: Alla nordbor är socialister oberoende av vad de själva tror och jag vet ingenting.