Gästinlägg från Åbo: Om identiteter

Det är med stolthet jag presenterar vårt första gästinlägg, ett fantastiskt gästinlägg av en minst lika fantastisk person. Vill du också vara med? Skicka oss dina texter. Ifall de är tillräckligt bra publicerar vi dem. I och för sig är det väl en tveksam ära att bli publicerad i en konstig, oregelbundet uppdaterad blogg som ingen läser, men vi blir glada ändå. Speciellt om dina texter är så här bra.

Tillbaka till saken; 

Jag har aldrig känt mig speciellt finsk. Det tog mig sjutton år att lära mig majoritetsspråket i mitt eget land tillräckligt bra för att våga öppna munnen för att säga något annat än de obligatoriska ‘moi’ ‘kiitos’ ‘moikka’ i mataffären. Idag talar jag svenska, finska och engelska om vartannat varje dag, och för det mesta funkar allting riktigt bra.

När jag är i Finland identifierar jag mer med svenska memes, inside jokes och TV-serier än med finska sådana. Jag har aldrig förstått mig på finska humor-program, finska filmer eller finsk reklam. Finsk musik är inget jag lyssnat på, någonsin. Finsk iskelmä och finska såpor ger mig nippor. Jag har aldrig brytt mig ett skvatt om hur det finska hockeylaget klarar sig. Den finska kulturen är helt enkelt ingenting jag betraktar som en del av mig, och när mina kompisar talar om gårdagens Putous eller deras barndom framför Pikkukakkonen känner jag mig mest bara utanför.

Men när jag är i Sverige inser jag att jag ju inte är svensk heller. Mitt modersmål är svenska, jag har sett på svensk TV hela mitt liv. Jag har vuxit upp med svensk musik, och det är det bästa jag vet. Jag älskar svenska accenter och jag älskar allt man kan göra med det svenska språket. Och ändå är jag bara en utomstående, en som råkar veta väldigt mycket om den svenska kulturen.

Den här sommaren insåg jag något som jag egentligen alltid har vetat, men aldrig liksom riktigt kunnat sätta fingret på. Jag är finlandssvensk. Det låter självklart, och klart att det är. Men finlandssvenskheten är inte bara något som beskriver mitt modersmål och min status som minoritet i mitt hemland. Finlandssvenskheten definierar vem jag är. Min finlandssvenskhet är “och varifrån kommer du?” som första fråga när du träffar någon ny. Min finlandssvenskhet är att tala med folk från Karleby och från Helsingfors, och förstå båda två. Min finlandssvenskhet är Finlands svenska scouter, där alla antingen är släkt eller barndomskompisar. Seglingen, som sitter i märg och själ. Höstdagarna där alla är som du. Stafettkarnevalen där alla du någonsin känt samlas och hejar på varandra. Snapsvisorna du sjungit bokstavligen sedan du föddes. Skärgårdsorten du har tusen kopplingar till men ingen av dem har att göra med varandra. Skrytsamma låtar som handlar om hur mycket pengar du har, som ger alla andra spader men som du älskar. Sås & Kopp. Ted & Kaj. Släkt i Grankulla. 80% av släkten med rötter i Österbotten. Kräftskiva. Att rådda. Dynvar. Hoppeligen. Krabbis. Kiva. Att hajoo. Åsnebryggor. Att täckas. Morkis. Nakupelle. Att stritta.

Finlandssvenskheten är mitt kulturarv.

När jag umgicks enbart med finlandssvenskar under ett par månader, insåg hur mycket jag tycker om den här identiteten. Hur mycket av mig som är en förlängning av den finlandssvenska identiteten; en stereotyp som jag gjort till min egen. Jag insåg att en som inte vet att jag är finlandssvensk, och som inte vet något alls om finlandssvenskhet, egentligen inte kan veta nånting alls om mig.

När min pojkvän skjutsade hem mig och vi lyssnade på en finsk låt i bilen slog det mig hur konstigt det är att vi talar engelska med varandra ca 60% av tiden. Han, en purfinsk kille med ljust hår och en förkärlek för depressiv musik och stora mängder alkohol; och jag, en seglingsälskande finlandssvensk tjej med rötter i Grankulla och Österbotten. Svaret ligger inte i någonderas enstaka identitet, utan i den identiteten vi skapat tillsammans. Skolgång på engelska, mina mer eller mindre bristande finskakunskaper, hans mycket bristfälliga svenska, en invand rutin av att använda engelskan samt de människor vi har runt oss har alla bidragit till att vi ledigt växlar mellan finska och engelska, ibland mitt i en mening.

Jag tror att identitet är ett föränderligt och formbart koncept. Jag är inte densamma när jag umgås med finlandssvenskar med vilka jag delar mitt modersmål och kulturarv, som när jag umgås med finskspråkiga finländare, med vilka jag delar mitt land. Inte heller är jag densamma när jag umgås med svenskar, med vilka jag aktivt måste tänka på mitt språkbruk så att jag gör mig förstådd, som när jag umgås med min pojkvän, med vilken jag delar en koppling som överskrider språk- och kulturarvsgränserna.

Och visst finns det spår av den finska folksjälen i mig också. Jag sätter mig inte bredvid någon annan i en buss där det finns lediga ensamma säten. Jag blir obekväm om en försäljare är för påträngande. Jag lyssnar nästan uteslutande på musik i moll-toner och drabbas årligen av någon form av mörkerdepression. Min inställning till alkohol skiljer sig markant från den i många andra länder. Min inställning till nakenhet är liberalare än hos någon annan nationalitet jag träffat på. Vedeldad bastu vid ett vattendrag är ett nöje jag uppskattar väldigt mycket. Och framför allt finns det sisu i mig, en inställning som gör att jag klarar av det mesta jag ställs inför.

Mycket av identiteten sitter i språket, men språk, bakgrund och kulturella preferenser kan inte diktera en identitet. Jag är inte purfinsk, men jag har mina finska drag. Jag är inte heller svensk, men jag delar en stor del av min kulturella bakgrund med många svenskar. Jag är finlandssvensk, någonstans mitt i mellan. Och även den identiteten växlar beroende på mitt sällskap.