Tonårsidealens tonårsideal

“Fin tanke, men snälla Jannica, du måste faktiskt tänka realistiskt i den här frågan...”
“Ja, men så där realistiskt sett…”
“Hur mycket tror du riktigt om mänskligheten? Den verkliga världen ser inte ut så där...”
“Din idealism kan inte förbättra världen, ta en till öl”

Låter det bekant? Låter det övertygande? Har också du blivit övertygad om att det är så det faktiskt är?

Det realistiska svaret på frågan är ja, ja och ja. Det skulle jag också ha satt för en vecka sedan, men så råkade jag av misstag snubbla in på en intressant diskussion. Diskussionen fick sin början i fenomenet aktivism och vad det egentligen är bra för, men kom så småningom att handla om idealismen och realismen som komponenter i aktivismen, vilken roll de egentligen har, vad deras förhållande till varandra är och vilken som ska dominera. Det fanns väldigt många åsikter om saker - varför skulle aktivisterna göra något så icke-realistisk som kämpa för ouppnåeliga ideal om det är snabb förändring de vill ha? Men varför skulle de kämpa över huuvd taget om de så lätt böjer sig för vad som är möjligt, nöjer sig med något som är helt okej istället för att försöka kämpa sig högre och högre upp mot idealet?

Jag ser faktiskt aktivismen som en sorts aktiv idealism. Det är definitivt så jag ser mig själv när jag har mina aktiviststunder. Jag skulle helt enkelt inte orka göra någonting om jag faktiskt inte trodde på att det kan bli bättre, att det går att komma närmare idealet, och jag skulle faktiskt inte orka kämpa om jag skulle tro att det är omöjligt att uppnå perfektion. Av erfarenhet vet jag att någon annan förr eller senare kommer och säger stopp, vi är i verkligheten och inte i din utopi. På något sätt verkar det så mycket lättare att gömma sig bakom ett skal av halvfalsk och ganska obehalig realism och bara acceptera världen som den är eftersom “den endå är helt okej och det inte går att uppnå idealet”. Det är ett så mycket enklare tankesätt än att faktiskt sätta sig ser och fundera på vad idealet är, vad det är vi vill uppnå, och sedan med små, små steg ta sig lite närmare det. Vi behöver aktivisterna, de som vet vad de vill, de som orkar kämpa för sin sak tills de faller ner av utmattning. Om alla bara skulle tänka realistiskt skulle världen stanna kvar på sin plats och stampa till den kollapsar. Världen behöver de unga idealisterna som vill och kan göra allt för att göra det mesta lite bättre.

Jag är mycket medveten om att jag inte kan förändra sättet vi alla lever på med lite aktiv fredagsidealism, och jag säger inte att vi ska mobilisera massorna, gå ut på gatorna och protestera sönder oss själva (trots att det också skulle vara lite roligt). Jag försöker bara säga att realism inte är det enda tankesättet värdigt att användas, i motsats till vad vi alltid har blivit lärda i skolorna. Verkligheten är subjektiv. Låt oss fokusera på att göra den bättre i stället för att ta reda på vad som är verkligt och vilka förändringar som är realistiska. Vi kommer ändå misslyckas när vi gör något för svårt, så varför inte sikta högt och se hur långt det bär? 

Fortsätt med filosofiska kaffepauser, världsförbättrande fredagkvällar, glöm inte bort dina tonårsideal trots att du växer bort från tonåren, och var aldrig rädd för att gå ut på gatorna för att göra något lite, lite bättre. Med små steg går vi mot lyckligare liv, samhällen, världar.